IGF‑1 och MGF‑peptider

IGF-1 (insulin-like growth factor 1) och det som ofta kallas MGF (mechano-growth factor) dyker ofta upp i träningssammanhang, särskilt när samtalet rör muskeltillväxt, återhämtning och ”peptider”. Problemet är att begreppen ofta blandas ihop: ibland menar man kroppens egna signalmolekyler, ibland menar man läkemedel (som faktiskt är godkända för vissa sjukdomstillstånd), och ibland menar man produkter som säljs som ”peptider” men där det vetenskapliga stödet i praktiken är tunt eller obefintligt.

I det här inlägget går vi igenom vad IGF-1 och MGF är biologiskt, vad som är rimligt att dra för slutsatser från forskningen, och varför skillnaden mellan ”lokala” muskelsignaler och ”systemiska” hormonnivåer spelar stor roll.

Vad är IGF-1?

IGF-1 är ett litet protein/peptidhormon (ett ”growth factor”) som kroppen producerar naturligt. Det finns i blodet, men också lokalt i vävnader. Klassisk läroboksbild är att tillväxthormon (GH) från hypofysen stimulerar levern att producera IGF-1, som sedan cirkulerar i blodet och bidrar till tillväxt och anabolism. Den bilden är delvis korrekt – men förenklad.

I praktiken fungerar IGF-1 mer som ett nätverk beskrivet i tre delar:

För det första har vi systemiskt IGF-1 (framför allt leverproducerat) som kan mätas i serum och påverkar många organ.

För det andra har vi lokalt IGF-1 som produceras i vävnader, till exempel i skelettmuskel, och verkar mer autokrint/parakrint – alltså ”nära där det bildas”.

För det tredje finns IGF-bindarproteinerna (IGFBP), som gör att IGF-1 sällan cirkulerar fritt. De reglerar hur mycket IGF-1 som faktiskt kan nå receptorn och ge biologisk effekt.

När IGF-1 binder sin receptor (IGF-1R) aktiveras flera intracellulära signalvägar (bland annat PI3K/AKT-mTOR och MAPK) som i olika sammanhang kan kopplas till proteinsyntes, cellöverlevnad, vävnadsreparation och celltillväxt. I muskel handlar mycket av ”tillväxtlogiken” inte om en enda signal, utan om summan av mekanisk belastning, näringsstatus, inflammation, nervsignalering, återhämtning och lokala tillväxtfaktorer.

IGF-1 i träning – varför blodvärdet ofta luras

Ett vanligt antagande är att ”högre IGF-1 i blodet = mer muskler”. Men det är en för grov förenkling.

Forskningen visar att träningsinsatser kan påverka serum-IGF-1, men effekten varierar mycket med ålder, träningsupplägg och utgångsläge. I vissa meta-analyser ser man exempelvis en modest ökning av serum-IGF-1 efter styrketräning, särskilt i vissa grupper (t.ex. äldre eller interventioner med specifika upplägg), medan andra sammanställningar betonar att förändringen inte har någon tydlig ”dos-respons” kopplad till exakt belastning, volym eller intensitet.

Det viktiga är att muskeltillväxt i första hand drivs av lokala processer i muskeln (mekanotransduktion, satellitceller, proteinsyntes, vävnadsremodellering) där lokalt IGF-1 kan vara en pusselbit – men där serum-IGF-1 inte nödvändigtvis speglar vad som händer i muskelcellen.

Vad är MGF – och varför kallas det ibland ”peptid”?

MGF är i grunden inte ett helt separat hormon, utan hänger ihop med IGF-1-genen och hur den kan ”splitsas” (alternativ splicing). När en gen läses av till mRNA kan vissa delar inkluderas eller hoppas över. För IGF-1 kan det ge upphov till olika isoformer, där man ofta pratar om en variant som hos människa benämns IGF-1Ec, och där ”Ec-delen” (E-domänen) skiljer sig från andra varianter.

Det är här MGF-begreppet kommer in: efter mekanisk belastning eller muskelskada har man i flera studier sett en tidig uppreglering av en IGF-1-splicevariant som kopplats till reparationsfasen. En klassisk hypotes (ofta förknippad med tidiga arbeten av Goldspink och kollegor) är att den tidiga varianten stödjer processer som har att göra med initial återbyggnad, och att andra IGF-1-varianter kan dominera senare när differentiering och mognad av muskelvävnad tar över.

Från splice-variant till ”MGF-peptid” på marknaden

När man i träningsvärlden säger ”MGF-peptid” menar man ofta en syntetisk peptid som motsvarar en kort del av E-domänen (t.ex. en 24 aminosyror lång sekvens) som påstås vara ”den aktiva delen” av MGF-konceptet.

Problemet är att det finns en tydlig vetenskaplig invändning: flera forskare har påpekat att det inte finns robust evidens för att just den här fria, korta peptiden är en naturligt förekommande, frisläppt produkt i kroppen på samma sätt som vissa marknadsföringstexter antyder. En välciterad minireview (Matheny m.fl.) diskuterar just detta och skiljer på IGF-1-genen/isoformerna och vad man faktiskt kan belägga att kroppen producerar och frisätter som peptid.

Och när man testar den syntetiska ”MGF-peptiden” i laboratoriemodeller blir resultaten inte den magiska effekt man ofta hör om. I en studie i American Journal of Physiology – Endocrinology and Metabolism (Fornaro m.fl., 2014) rapporteras till exempel att MGF-peptiden inte hade någon tydlig effekt på myoblaster eller primära muskelstamceller i de modeller man använde.

Det betyder inte att IGF-1-splicing och lokala IGF-processer saknar betydelse – tvärtom är området biologiskt intressant – men det betyder att hoppet från ”splicing sker efter belastning” till ”en viss köpt peptid ger muskeltillväxt hos människor” är väldigt stort.

IGF-1 som läkemedel: mekasermin är inte ett bodybuilding-verktyg

Det finns ett godkänt läkemedel som är rekombinant humant IGF-1: mecasermin (handelsnamn Increlex i flera länder). Det används under specialistövervakning för barn med särskilda diagnoser, exempelvis svår primär IGF-1-brist (där IGF-1 är mycket lågt trots normal eller hög GH-nivå).

Det är viktigt att förstå att när IGF-1 används medicinskt handlar det om att korrigera en dokumenterad brist och att behandlingen är kopplad till tydliga risker och varningar. I produktinformationen beskrivs bland annat:

IGF-1 har insulinliknande effekter och kan ge hypoglykemi (lågt blodsocker), inklusive allvarliga episoder med kramper/medvetslöshet.

Det finns rapporter om intrakraniell hypertension, samt lymfoid vävnadshypertrofi (t.ex. tonsiller/adenoider) med följdproblem som snarkning/sömnapné.

Det finns också varningar kring neoplasi/malignitet i postmarketing-rapporter, vilket gör att man inom vården är försiktig med indikationer, doser och uppföljning.

Så även om IGF-1 kan låta som en ”anabol signal” är det i kliniken ett läkemedel med tydliga riskprofiler, och det är inte framtaget för prestationshöjning.

IGF-1-analoger och ”designerpeptider”: vad vet vi?

Utöver IGF-1 i sin naturliga form finns det analoger som ibland nämns i doping- och bodybuilding-sammanhang (exempelvis LongR³-IGF-I och Des(1-3)-IGF-I). I anti-dopinglitteraturen beskrivs sådana analoger som förbjudna i sport, och man har utvecklat laboratoriemetoder för att detektera dem. Poängen här är inte analyskemi, utan att analogerna är exempel på hur man kan förändra molekylen för att påverka bindning till IGF-bindarproteiner och därmed ändra biologisk tillgänglighet.

Det är samtidigt centralt att understryka att ”finns som begrepp” inte är samma sak som ”har visat säker och effektiv effekt i kontrollerade studier på människor för muskelhypertrofi”. Den typen av evidens är generellt begränsad, och när substanser cirkulerar utanför reglerade läkemedelssystem finns dessutom en tung risk för felmärkning, kontaminering och varierande renhet.

Kopplingen mellan IGF-1 och cancer: varför riskdiskussionen är relevant

IGF-1 är en tillväxtsignal, och biologiskt sett är det rimligt att en signal som stimulerar cellöverlevnad och proliferation kan påverka cancerrisk i vissa sammanhang. Epidemiologiska studier har också rapporterat samband mellan högre cirkulerande IGF-1 och ökad risk för vissa cancersjukdomar (bland annat bröst- och prostatacancer i flera analyser), medan mönstret inte är identiskt för alla cancerformer.

Här behöver man hålla två tankar i huvudet samtidigt. För det första är många av dessa data observationsdata, där IGF-1 kan vara en markör i en större hormonell/metabol miljö. För det andra betyder inte ett statistiskt samband att ”IGF-1 orsakar cancer” i varje enskilt fall. Men det räcker för att risk-/nytta-diskussionen ska vara seriös, särskilt när någon överväger exogen påverkan på IGF-systemet utan medicinsk indikation.

Doping, regelverk och verklighet

IGF-1 (inklusive mekasermin) och flera relaterade substanser listas som förbjudna inom idrottens antidopingregelverk. Den internationella WADA-listan som trädde i kraft 1 januari 2026 inkluderar IGF-1 under kategorin peptidhormoner/tillväxtfaktorer och relaterade substanser.

Det här är värt att nämna även om du inte tävlar. Regelverket speglar nämligen en bredare bedömning: substanserna anses kunna påverka prestation och/eller medföra hälsorisker, och deras användning utanför medicinska indikationer är därför problematisk.

Det som faktiskt fungerar i praktiken: stimulera kroppens egna signaler

Om målet är muskeltillväxt, styrka och återhämtning är det lätt att lockas av ”starka” namn som IGF-1 och MGF. Men den mest robusta evidensen pekar fortfarande mot grundpelarna.

Mekanisk belastning genom progressiv styrketräning driver muskelanpassning via lokala signalvägar i muskeln. Det är i den miljön lokala IGF-relaterade processer kan spela en roll – men som en del av ett större system.

Tillräcklig energi och proteinintag är centralt för att kunna bygga vävnad. Undernäring och kroniskt energiunderskott kan sänka anabola signaler och försämra återhämtning, och i kliniska sammanhang kan sekundär IGF-1-brist vara kopplad till just sådana tillstånd.

Sömn och återhämtning påverkar hormonell balans och träningsrespons. Man behöver inte vara ”perfekt” i allt, men om någon försöker kompensera brist på återhämtning med ”peptider” blir det ofta biologiskt bakvänt.

Och kanske viktigast: en kropp som blir starkare och mer muskulös över tid learner i regel upp med långsiktighet. Snabba genvägar tenderar att kosta mer än de smakar – särskilt när man rör sig i ett område där både evidens och produktsäkerhet är osäkra.

Slutsats

IGF-1 är en central tillväxtsignal i kroppen, men dess roll i muskeltillväxt kan inte reduceras till ett blodvärde eller en enskild injektion. MGF är i grunden kopplat till IGF-1-genens splicevarianter och musklernas lokala reparationsprocesser – men de ”MGF-peptider” som säljs och diskuteras i träningskretsar har inte den stabila human-evidens som ofta antyds, och det finns till och med data som talar emot tydliga effekter i relevanta cellmodeller.

När IGF-systemet manipuleras externt hamnar man dessutom snabbt i ett område med dokumenterade risker (som hypoglykemi) och potentiella långtidsfrågor (inklusive kopplingar mellan IGF-1-nivåer och vissa cancerformer). Ur ett evidens- och hälsoperspektiv är det därför rimligare att lägga fokus på de verktyg som konsekvent levererar: träning, nutrition och återhämtning.