Peptider i träningsvärlden – hype, hopp eller hälsorisk?

Vad är peptider egentligen?

Peptider låter avancerat, men i grunden handlar det ”bara” om korta kedjor av aminosyror – samma byggstenar som våra proteiner består av. Många av kroppens viktigaste hormoner och signalmolekyler är peptider: till exempel insulin, olika tillväxtfaktorer och hormoner som styr aptit, återhämtning och metabolism.

Inom medicinen har peptider använts länge. Insulin är ett klassiskt exempel och nyare läkemedel mot typ 2-diabetes och fetma bygger också på peptider. De här läkemedlen är noggrant testade, godkända av läkemedelsmyndigheter och används under medicinsk övervakning.

Samtidigt har det vuxit fram en helt annan ”peptidvärld” där substanser säljs som anti-aging-kurer, ”recovery-boosters” och muskelbyggare via nätet, kliniker och olika biohacking-koncept. Många av dessa peptider är inte godkända läkemedel, har bristfällig dokumentation på människa och klassas som dopning i idrottssammanhang. Det är framför allt den här kategorin vi menar när vi pratar om peptider i träningsvärlden.

Peptider, dopning och regelverket

Internationellt lyfts ”peptidhormoner, tillväxtfaktorer och besläktade substanser” fram som en egen dopningskategori. Dit räknas bland annat tillväxthormonrelaterade peptider, insulinliknande tillväxtfaktorer och andra molekyler som kan stimulera tillväxt och reparation på ett sätt som anses prestationshöjande.

Dessutom finns en särskild klass för icke godkända substanser, där nya eller experimentella preparat hamnar. Hit hör flera av de peptider som i dag marknadsförs i tränings- och wellnessvärlden. De kan vara under tidig läkemedelsutveckling eller helt sakna formell prövning, men så länge de bedöms kunna påverka prestation och innebära hälsorisker betraktas de som dopning.

Den svenska dopinglistan följer dessa principer och nämner uttryckligen till exempel olika GH-frisättande peptider (GHRP-1, GHRP-2, GHRP-6, hexarelin, alexamorelin), insulinliknande tillväxtfaktorer som IGF-1 och dess analoger, så kallade mekaniska tillväxtfaktorer samt peptider kopplade till vävnadsreparation som tymosin-β4 och dess derivat. Även den populära peptiden BPC-157 betraktas som en icke godkänd substans och är förbjuden för tävlande idrottare.

För dig som är aktiv i en idrott med dopningsregler betyder det i praktiken att de flesta ”trendpeptider” du ser på sociala medier är förbjudna – även om de säljs öppet via nätet eller på kliniker.

De vanligaste peptiderna i träningssnacket

GH-frisättande peptider: GHRP-2, GHRP-6, ipamorelin, CJC-1295 med flera

GH-frisättande peptider (GHRPs) och närbesläktade substanser utvecklades ursprungligen för att stimulera kroppens egen frisättning av tillväxthormon hos personer med brist. I träningskretsar används de för att försöka öka proteinsyntes, fettförbränning och återhämtning. Tanken är att man med relativt små doser ska få en ”fysiologisk” skjuts i hormonsystemet.

Problemet är att de här preparaten i många fall aldrig blev färdiga läkemedel. Flera projekt avbröts i tidig fas, ibland på grund av begränsad effekt, ibland av säkerhetsskäl eller kommersiella skäl. De studier som finns på friska människor är små, ofta kortvariga och inriktade på hormonella markörer snarare än faktisk träningsprestation. Det finns alltså inte något starkt vetenskapligt stöd för att friska, vältränade personer får stora prestationsökningar av GHRP-preparat, samtidigt som riskbilden är dåligt kartlagd.

Däremot dyker GHRPs regelbundet upp i dopningsanalyser, exempelvis hos tyngdlyftare och kraftidrottare, vilket visar att de används i praktiken trots osäker effekt.

IGF-1 och MGF – den anabola lockelsen

Insulinliknande tillväxtfaktor-1 (IGF-1) och dess varianter, som MGF (mechano growth factor), är centrala signalmolekyler när det gäller muskelhypertrofi och celltillväxt. Förhöjda nivåer kan kopplas till ökad anabol aktivitet men också till potentiella risker, bland annat kopplingar till ökad cancerbenägenhet vid långvarigt höga nivåer.

IGF-1 och dess analoger är tydligt klassade som förbjudna dopningsmedel. Trots det säljs olika varianter via oreglerade sajter. Problemet är att man som användare i praktiken inte vet vad ampullen innehåller, hur ren substansen är eller vilken dos som faktiskt ges. Även här är forskningen på friska idrottare begränsad, vilket gör att man rör sig i ett stort kunskapsmässigt mörker.

BPC-157 – ”body protection compound”

BPC-157 är en syntetisk peptid som bygger på en sekvens från en kroppsegen peptid i magsaften. I djurstudier har man sett lovande effekter på bland annat läkning av senor och ligament, skelettmuskel, tarmslemhinna och nervsystem. Det är dessa resultat som ofta lyfts fram i marknadsföringen, där BPC-157 beskrivs som något av en universell ”läkningspeptid”.

Översättningen till människa är däremot långt ifrån klar. Den vetenskapliga litteraturen på människor består framför allt av tidiga säkerhetsstudier och enstaka små pilotstudier. De säger i princip att kortvarig användning verkar tolereras hyggligt, men de svarar inte på hur det ser ut vid långvarigt bruk, höga doser eller hos hårt tränande personer. Det finns heller inga robusta studier som visar att friska idrottare får bättre återhämtning eller färre skador av BPC-157. Trots detta har peptiden fått stor spridning i biohacking- och fitnessvärlden, vilket innebär att många i praktiken fungerar som försöksobjekt.

Tymosin-β4 och TB-500 – läkning på flaska?

Tymosin-β4 är en naturlig peptid som påverkar cellers rörlighet, nybildning av blodkärl och vävnadsreparation. TB-500 är en syntetisk variant som marknadsförs för snabbare läkning av skador, särskilt i senor, ligament och muskler. I djurförsök ser man intressanta effekter på vävnadsläkning och hjärtfunktion, vilket har skapat stora förhoppningar.

Men även här är avståndet mellan råttor och människor stort. Kliniska studier på människor är få, små och långt ifrån tillräckliga för att underbygga de stora löften som ges i marknadsföringen. Trots denna osäkerhet klassas tymosin-β4 och TB-500 som dopningsmedel, just eftersom deras verkningsmekanismer bedöms kunna påverka prestation och återhämtning.

Andra peptider i omlopp

Utöver de mer kända namnen cirkulerar mängder av peptider som påverkar aptit, fettförbränning, sömn, hudkvalitet, humör och kognitiv funktion. En del är farmakologiska släktingar till redan godkända läkemedel, andra är mer experimentella. Gemensamt är att de ofta säljs via kanaler där varken kvalitet, dos eller långtidseffekter är säkrade, och att forskningen på friska idrottare i princip är obefintlig.

Vad säger forskningen om prestation, muskeltillväxt och återhämtning?

När man tittar på peptidforskning kopplad till träning finns det tre saker som är särskilt viktiga att ha med sig.

För det första bygger mycket av den positiva datan på djurmodeller. Att en peptid förbättrar läkning hos råttor med konstgjort framkallade skador betyder inte att en vältränad person som sover bra, äter bra och tränar smart automatiskt får snabbare återhämtning eller mer muskler. Översättningen från djur till människa är komplex och ofta mycket mindre imponerande än man hoppats.

För det andra är det stor skillnad mellan hormonella markörer och faktisk prestation. Det finns till exempel studier på tillväxthormon som dopningsmedel där man visserligen ser förändringar i kroppssammansättning, men ganska blygsamma effekter på styrka och uthållighet. Att en peptid höjer GH-nivåerna innebär alltså inte per automatik fler kilon på stången eller snabbare tider på löpbandet.

För det tredje lyser välgjorda, randomiserade kontrollerade studier på idrottare nästan helt med sin frånvaro. I stället bygger mycket av det som syns i sociala medier på enskilda case, anekdoter och teorier. Ur ett evidensperspektiv väger sådant väldigt lätt jämfört med kontrollerade studier, särskilt när man väger in potentiella risker.

Säkerhet: vad vet vi – och vad vet vi inte?

Ett återkommande argument i marknadsföringen är att peptider är ”naturliga” och därför säkra. Resonemanget går ungefär ut på att kroppen redan använder peptider som signalmolekyler och att man bara ”optimerar” något som finns där från början. Men det här är en förenkling.

Dosen gör giftet – även för kroppsegna ämnen. Vi vet till exempel att både för höga och för låga nivåer av hormoner kan skapa problem. När man tillför syntetiska peptider i höga doser, ofta under lång tid, kliver man bort från den finstämda reglering som kroppen normalt har. Effekterna kan bli svåra att förutsäga, både på kort och lång sikt.

En annan aspekt är kvalitetskontroll. Godkända läkemedel genomgår rigorösa tester för innehåll, renhet, dos och stabilitet. De peptider som säljs via nätet eller mer eller mindre oreglerade kliniker saknar ofta den typen av kontroll. Analyser av beslag och provköp har visat att flaskans innehåll ibland inte stämmer med etiketten, att dosen varierar kraftigt, och att det kan finnas föroreningar eller helt andra substanser än vad kunden tror.

När det gäller biverkningar finns det flera orosmoln. Lokalt kan injektioner ge infektioner, vävnadsirritation och ärrbildning. Systemiskt finns risk för påverkan på hormonsystemet, med effekter på exempelvis fertilitet, libido, humör och metabolism. För peptider som påverkar celltillväxt finns dessutom en teoretisk oro kring cancerrisk, särskilt vid långvarig användning. Eftersom långtidsstudier i princip saknas vet vi inte hur stor risken är – bara att vi inte kan utesluta den.

Sammanfattningsvis är säkerhetsläget för många populära peptider oklart. Kortvarig användning i kontrollerade forskningsstudier kan se lovande ut, men det säger väldigt lite om hur det ser ut när människor använder peptider i åratal, kombinerar flera preparat och dessutom tränar hårt.

Varför blir peptider ändå så populära?

Trots all osäkerhet ser vi en explosion av peptidtrenden. Det finns flera förklaringar.

En viktig del handlar om hur vi tar till oss information i dag. Sociala medier och poddar gynnar berättelser med starka känslor: någon är skadad, provar en peptid och ”blir bra på två veckor”. När dessutom kända profiler och influencers lyfter fram peptider som framtidens lösning för anti-aging, träning och hälsa, skapas en kraftfull marknadsföringsvåg som ofta går långt före forskningen.

En annan del är vår naturliga längtan efter genvägar. Hård träning, genomtänkt kost, bra sömn och stresshantering kräver tid, disciplin och planering. En injektion som lovar snabbare muskeltillväxt, bättre återhämtning och mer energi känns mycket enklare – särskilt när den paketeras som ”biologisk optimering” snarare än dopning.

Slutligen finns en växande biohacking-kultur där man medvetet experimenterar med kroppen. Målet är inte alltid tävlingsprestation, utan snarare att känna sig yngre, piggare och mer ”optimerad”. I den miljön är toleransen för osäker evidens hög och viljan att testa nya substanser stor.

Medicinsk behandling och dopning – två olika världar

Det är viktigt att skilja på medicinsk användning av peptider och dopning eller ”wellnessbruk”. Peptidbaserade läkemedel som insulin eller vissa diabetesmedel kan vara helt avgörande för hälsa och överlevnad hos personer med sjukdom. De ordineras i rätt dos, till rätt patient, med tydliga indikationer och noggrann uppföljning.

När friska personer använder experimentella peptider för att förbättra kroppssammansättning, återhämtning eller utseende är situationen en annan. Motiven är annorlunda, säkerheten är ofta oklar, och nyttan är sällan visad i bra studier. För idrottare tillkommer dessutom risken för dopningsförseelser, där en enda positiv kontroll kan leda till lång avstängning, även om preparatet har skrivits ut av en klinik.

Att något ges på en ”klinik” betyder alltså inte automatiskt att det är väl studerat, säkert eller tillåtet ur dopningssynpunkt.

Vad betyder allt detta för dig som tränar?

Om vi väger samman det vi vet blir bilden tydlig. För många av de peptider som diskuteras i träningsvärlden är den vetenskapliga grunden svag när det gäller friska, tränande personer. Stora prestationsökningar, magisk återhämtning och dramatisk riskminskning för skador är mer marknadsföring än fakta. Samtidigt är riskerna – både medicinskt och dopningsmässigt – påtagliga och betydligt mer verkliga än de påstådda vinsterna.

För dig som vill bli starkare, snabbare eller mer vältränad är därför de mest evidensbaserade råden fortfarande ganska ”otrendiga”: ett smart planerat träningsprogram, progressiv överbelastning, konsekvent närvaro på passen, tillräcklig sömn, låg stress, en näringstät kost med tillräckligt med energi och protein, samt eventuellt några få kosttillskott med starkt vetenskapligt stöd, som kreatin och koffein.

Peptider kan mycket väl komma att spela en stor roll i framtidens medicin – och kanske också i rehabilitering för vissa idrottsskador – men där är vi inte än för friska tränande personer. I dag befinner sig stora delar av peptidtrenden i en gråzon mellan biohacking, dopning och kommersiell hype.

Vill du bygga en stark, hållbar kropp och kunna träna länge är det betydligt klokare att lägga energin på faktorer vi vet fungerar än på injektioner där varken effekt eller säkerhet är ordentligt kartlagda.

Vill du lära dig mer om evidensbaserad träning, kost, hälsa och hur du som tränare kan hjälpa andra att navigera genom alla trender? Eller funderar du kanske på att byta karriär och själv bli PT och Kostrådgivare?

Anmäl dig till vår PT-Utbildning på www.intensivept.se