Min väg till PT - Magdalena Eliasson
Ute i skogen bland granar och kottar med barfota löpning på stigar och grus mot stora syster varje sommar som liten var alltid en utmaning som stod på schemat som barn. Jag är uppvuxen i en idrottsfamilj med fotboll och längdskidor som huvudgrenar sen vi mer eller mindre kunde gå, men tvekade inte på att testa något nytt.
Sommartid fotboll några träningar i veckan med pappa som tränare och vintertid blev det några dagar i veckan med längdskidträningar med mamma som tränare, sen på helgerna så reste vi nästan varje helg på längdskidtävlingar både lördagar och söndagar. Detta var inget konstigt för oss de var våran livsstil redan som liten, vilket vi fortsatte med tills vi blev äldre. Att få hålla på med någon typ av idrott när jag blev äldre var självklart och jag ville såklart jobba med något inom idrott/hälsa. Där man fick vara aktiv och hålla igång. De var något som jag hade bestämt mig för som väldigt liten.
Som barn i en liten by mitt ute i skogen och det var mer eller mindre bara jag och min stora syster som var ute och tävlade så pass mycket som vi gjorde så var inte vi dom populäraste i skolan, för det var ju lite töntigt att åka längdskidor även i ung ålder(grundskolan). Åren gick och man började i högstadiet i grannbyn, där det var okej att spela fotboll men att det var fortfarande töntigt att åka längdskidor, man blev såklart lite tvekande till vad det är man håller på med, de är ju inge roligt att inte ha några riktiga vänner i samma ålder, men jag hade alltid en tanke i bakhuvudet att de är ju det jag vill hålla på med, det finns ju ingen annan som kan bestämma om vad jag ska göra eller tycka.
Jag gjorde mitt val inför gymnasiet, Längdskidor på Vintersportgymnasiet i Östersund. Att resa iväg som 16 åring från en liten liten by till en stad där du inte känner mer än 1 vuxen person känner man sig lite utlämnad. Men jag insåg ganska snabbt att jag hade hamnat med dom som ville hålla på med precis samma som jag ville och vänskapen var just då bättre där än hemma så för mig kändes det superrätt för att få gå i den skolan med inriktningen som jag ville.
Som 16 år och man tycker att man har haft en hyfsat bra bakgrund med träningar av olika dess slag så blir det som en liten chock för kroppen att öka träningen så mycket, knoppen hade inge problem att träna men jag fick där och då efter ca 2 månader in i första terminen på gymnasiet problem med rygg och axel, de var som att allt rasade. Som jag sa jag tyckte att jag hade en bra grund men med den ökningen som blev så passade inte den mig, de blev för hög belastning direkt, kroppen hann inte återhämta sig och från att gå från korta effektiva pass (som passade mig superbra) till långa pass på 4h där deras lugna pass(a1) var som mina lite lättare ansträngda pass (a2). Jag fick då ligga på ett högre arbete än andra. Sen jag var en sprinter jag gillade kort och snabbt, men många pass var långa sega utdragna pass vilket inte var en favorit för en som var sprinter. Men visst jag blev mer tränad allt eftersom och jag fick en riktigt bra uthållighet men de var inte optimalt för mig, jag blev en väldigt ”seg” person än vad jag har varit så jag tappade lite vem jag var, sen blev det för stor träningsmängd med timmar för mig direkt , jag var mer hos sjukgymnasten än på skolan kändes de som för jag hade så problem med rygg och axel, det blev inte rätt övergång med träningen för mig. Jag fick anpassad träning där jag bara fick åka längdskidor utan stavar. Yes kul… eller?? Verkligen inte, de va så tråkigt och jag tänkte va i hela friden är de här.. ska jag hålla på såhär… de är inte längdskidor, men jag kan lugnt säga nu i efterhand att jag fick vältränade ben. Jag hade många dialoger med mina tränare, vi gjorde olika upplägg månad för månad för att jag skulle försöka få ett lite varierande träningsupplägg för att hålla motivation uppe. Man fick försöka lirka och hitta de positiva genom de tråkiga, Jag insåg då att jäklar vad kul de är att se framgångar även fast jag inte går ”samma väg” som de andra.
Under denna tid i gymnasiet så var vi på en hel del lägerveckor var 3e/4e vecka var det läger och då låg träningstimmarna från 20-25 träningstimmar några veckor var vi även uppe och naggade på 30 timmar på en vecka. Då är det allt från intervaller, långa pass eller tävlingar. De här var något som inspirerade hur mycket man verkligen kan orka köra på såhär kort tid. Men åren gick under skidgymnasiet och jag känner att jag har haft bra framgångar i skidspåret men även motgångar men de har alla nån gång. Men början av 4e året så börjar det att kännas konstigt i kroppen, de var något som inte stämde, visst jag hade problem med rygg och skulderblad under dessa 3 gymnasieår som hade gått men jag började tappa orken av att bara gå i trapporna på skolan. vad var det som var felet? Jag går såklart till mina tränare som man har daglig kontakt med, (vi levde ju som en stor familj). Vi hade många diskussioner om vad de kunde vara men de trodde nog bara att jag hade en träningsperiod med många timmar och med riktigt hög belastning. Så jag skulle fortsätta träna med att jag skulle hålla lugnare tempo. Men jag tyckte inte att det kändes helt rätt men man tänker ju alltid att ”dom vet bäst” även fast man känner sin egna kropp mest. Tillslut blev jag så slutkört att jag orkade inte, jag var kvar hemma, de där med att egentligen kliva upp ur sängen var som en bergsbestigning, kroppen ville inte svara på något alls. Jag fick tillslut träffa läkare och jag fick då konstaterat en rejäl infektion i kroppen som även satte sig på luftvägarna. De räckte inte med en omgång penicillin kurer utan 3 i rad innan jag fick väck infektionen men på köpet fick jag en nedtränad kropp eftersom jag hade tränat på så pass mycket under tiden jag var sjuk utan att riktigt veta om det helt. Så man slet mer eller mindre sönder kroppen.
Då fanns det verkligen funderingen under de sista månaderna av gymnasiet om jag verkligen skulle fortsätta med längdskidor efter studenten. Men jag har alltid varit en som inte vill ge upp utan jag slutar när jag är klar, och jag kände mig inte klar, jag ville inte bara ”ge upp” bara för att jag var nedtränad och haft någon dum infektion i kroppen. Studenten vi sjöng oss lyckliga och där och då börjar livet på egen hand. Hade lite lätt kontakt med tränare från skolan men de tvinade bort allt eftersom, jag var som ensam där efter gymnasietiden var slut för nästan alla andra jag kände flyttade från Östersund och där stod jag. Men jag började klura och fundera ut hur jag skulle ta mig tillbaka till där jag en gång var, få vara där och tampas om platserna i resultatlistan. Jag var långt ifrån där jag en gång varit men jag måste börja någon stans. Jag har otroliga föräldrar som åkt med mig genom hela Sverige för att tävla i längdskidor enda sen jag var liten. Även fast jag under denna uppbyggnadsperioden var långt efter i resultatlistan så stöttade dom mig och lät mig göra det jag hade tänkt.
En natt bestämde jag mig för att flytta hem, flytta hem till byn och skogen som jag hade saknat så enormt mycket. Det var steg 1 i min resa tillbaka i skidspåret, jag måste omringa mig av det som gör mig glad och positiv. Jag lade upp träning utifrån vad jag ville komma tillbaka inom, självklart sprint som jag bara älskar, men just att jag ville nå mitt mål att ta mig tillbaka till där jag en gång var. Jag gick då tillbaka till den träningsformen som jag hade innan jag började skidgymnasiet, de var inte hela tiden de där långa passen som inte passade mig helt. Jag körde en hel del roliga korta intensiva pass. Jag varvade dagarna med träning, jobb och bra umgänge och framförallt mina hundar och naturen. Mina träningskompisar var såklart mina jakthundar som fick agera motivation, i vilket fall så skulle dom ut och tränas men jag skulle alltid göra försöket att ta min före dom. Vilket jag pressade mig lite extra men på kortare sträckor, och jag kom ju aldrig förbi dom men de var ju ett försök. Jag kände att jag hade hittat mig själv igen, träningen började svara och jag kände att jag kunde börja ”experimentera” med min träning på lite olika vis igen för jag kände mig trygg och att jag hade en grund att stå på, jag började även spela fotboll igen eftersom jag slutade med det under gymnasietiden, vilket blev en varierad träning. Vintern kom och jag kände att nu är jag tillbaka, jag kunde tampas om placeringar i resultatlistan, jag var inte den där mängden minuter efter som jag var under några vintrar innan utan jag hade minimera det och jag var där och de kunde vara sekund strid för att få en bättre placering och ibland även hundradelar om att göra. Jag var där, jag hade jobbat tillbaka min kropp där jag var en gång i tiden. Jag hade fått tillbaka orken och jag kände igen mig själv igen. Skidsäsongen tog slut och våren kom, under den där tiden som jag började bygga upp mitt egna träningsschema för att ta mig tillbaka så växte min vilja att vilja jobba med något inom träning och hälsa, när jag kände min egna utveckling hur den gav form även fast det tog tid men jag kände att det är något som jag vill hålla på med. Jag hade ju nått mitt mål och längdskidor är något som jag alltid har varmt om hjärtat men jag kände att jag hade givit mig den chansen att lyckas, att ta mig tillbaka och känna mig nöjd och som jag sa förut jag vill inte bara ge upp utan avsluta när jag känner mig klar. Och där kom då känslan, jag var klar med det här och jag ville då se vad jag kunde få ut av den här resan jag har gjort med mig själv och vidareutveckla det. Svårast var väl att berätta att jag var klar med att satsa inom längdskidor för mamma och pappa, de här har ju varit våran livsstil i typ 24år.
Jag satt då många veckor och sökte och funderade på vad som skulle passa mig bäst, tränare var något som jag kände lockade men jag har inte varit någon som gillar att pluggar det är något som jag har svårt för och fokusera. Jag kände även att jag vill inte flytta för att börja plugga utan jag trivdes så otroligt bra i byn så en distansutbildning skulle passa mig bra. Jag sökte och letade men det var ingen som direkt föll mig i smaken av att läsa om deras upplägg. Men som sagt efter många sökningar så dök Intensive PT upp och jag kände att de lockade, upplägget på distans med veckorna med den digitala undervisningen osv. jag kände att det vore något för mig, men det blev som att jag la det lite åt sidan när fotbollssäsongen drog igång och det blev intensivt med det, men jag hade lagt det i favoriter på min mobil så jag var in lite då och då för att trycka på ”Anmäl” knappen.
Lite nervös blev man men tanken var alltid ”men kommer jag verkligen att klara de här?” Men en kväll gjorde jag det, jag tryckte på knappen. Detta upplägg på intensive PT passade mig otroligt bra, det var väldigt intressanta föreläsningar och det var som inga konstigheter. Den praktiska helgen av att få träffa likasinnade och få inspiration från de riktigt duktiga lärarna var och är A och O i skolan, visar kunskap på ett bra och lättsamt vis.
Jag tog denna utbildningen i min egna takt eftersom jag inte är någon som kan skapa motivation att plugga även fast det är något som är intressant så har jag svårt. Men efter att veckorna med lektionerna var slut så gjorde jag ett litet ”uppehåll” från plugget, lät de sjunka in och sen började jag läsa igen, jag gjorde ett mål att jag skulle vara klar innan året tog slut så att jag inte drog ut allt för länge på det. Jag började plugga lite mer intensivt mot slutet och jag kände att jag hade skapligt bra koll på saker sen tänkte jag bara kör. Annars är det så lätt att jag bara ångrar mig även fast det är något jag vill. Just för att det är prov, prov är lika med hjärnsläpp för mig. Men när jag känner att jag kan då växer jag och mitt självförtroende, de växte allt eftersom jag blev godkänd på proven, Intensive PT upplägg på proven var riktigt bra inga konstigheter och förvirringar.
Jag gav mig en perfekt julklapp till mig själv, julen 2019 blev jag lic. internationell Personlig tränare. Om jag grät ? oh jag, jag har nog aldrig känt mig så lycklig över att lyckas på något prov förut som då. Så nöjd och glad och jag är så tacksam att jag valde att plugga genom Intensive PT och deras upplägg och att de passade mig så bra.
Våren 2020 startade jag mitt egna företag här i min lilla by, jag har PT pass/grupp pass, Online PT och jag har även föreläsning som jag kommer att hålla för några grupper. Jag har inte sett några problem att bo i en liten by och jobba som personlig tränare. Jag har även ett jobb på skolan i byn men har PT på sidan av, Som sagt jag ångrar inget. Jag är så otroligt glad över min egna resa inom träning/tävling/hälsa, vad jag kan ta med mig från den till att jobba som personlig tränare men att jag sen får hjälpa andra människor, att få se deras utveckling och framsteg inom träning och hälsa är så otroligt roligt. Sen kommer det små hinder efter vägen men det är även det som är intressant att få hjälpa att komma förbi och vidare. Alla har olika bakgrunder och har olika mål, av det jag lärt mig sen tidigare om mina erfarenheter så en träning eller upplägg passar inte alla utan vi är ju olika.
Nu kan jag sätta fingret på det jag funderade på som liten ”vad jag ville bli när jag blir stor”. Det är nu gjort och jag är nyfiken på att utveckla detta vidare med andra utbildningar inom detta område och då jag börjar plugga igen så kommer det givetvis bli genom Intensive PT. Hoppas att alla får ha ett piggt och friskt år under de omständigheter som är! ha de!
//Magdalena Eliasson
Funderar du på att läsa till att bli Personlig Tränare? Du borde du lyssna på vårt avsnitt av PT-Podden Frågor du bör ställa dig innan du pluggar till PT eller läsa våra bloggposter 5 Studietips för att bli en PT och 6 Tips vid distansstudier.
Vill du bara veta varför det är fantastiskt att vara en PT? Läs vår lista om
