Functional Movement Screen (FMS) – ett användbart screeningverktyg eller en överskattad metod?
Functional Movement Screen, oftast förkortat FMS, är ett screeningsystem som används av personliga tränare, fysioterapeuter, fystränare, idrottslag och andra yrkesgrupper som arbetar med fysisk prestation. Grundtanken är tilltalande: genom att låta en person utföra ett antal standardiserade rörelser försöker man identifiera begränsningar, asymmetrier och kompensationsmönster som kan vara relevanta när träningen planeras.
FMS har samtidigt varit föremål för en omfattande vetenskaplig diskussion. Kan man verkligen titta på sju rörelsetester och avgöra vem som löper hög risk att skada sig? Är en totalpoäng på 14 av 21 en meningsfull gräns? Och innebär ett förbättrat FMS-resultat automatiskt att personen har fått en mer funktionell kropp?
Svaret är mer nyanserat än ett enkelt ja eller nej.
Forskningen talar för att FMS kan vara ett relativt reproducerbart sätt att observera vissa rörelsemönster, särskilt när testaren är utbildad och använder standardiserade kriterier. Däremot är stödet betydligt svagare för att använda FMS som ett fristående verktyg för att förutsäga framtida skador. Det finns dessutom frågor kring vad den sammanlagda FMS-poängen egentligen mäter.
Vad är Functional Movement Screen?
FMS utvecklades för att ge en standardiserad bild av hur en person utför ett antal grundläggande rörelsemönster. Testbatteriet består av sju moment: deep squat, hurdle step, inline lunge, shoulder mobility, active straight-leg raise, trunk stability push-up och rotary stability.
Varje test bedöms på en skala från 0 till 3. Tre poäng innebär att rörelsen genomförs enligt testets kriterier utan de kompensationer som bedömningen fokuserar på. Två poäng innebär att rörelsen kan genomföras men med kompensationer. Ett poäng innebär att personen inte klarar att utföra rörelsen enligt kriterierna, och noll poäng ges om smärta uppstår under testet.
Den maximala sammanlagda poängen är 21. Vid de tester som utförs på både höger och vänster sida används det lägre sidresultatet i totalpoängen.
Det är viktigt att förstå vad detta innebär. FMS är i första hand en screening av hur en person löser vissa standardiserade rörelseuppgifter. Det är inte en medicinsk diagnos och det är inte en komplett fysisk undersökning.
Om en klient exempelvis får två poäng på deep squat betyder det inte automatiskt att personen har dålig fotledsrörlighet, svaga sätesmuskler eller nedsatt bålstabilitet. Flera olika faktorer kan leda till samma observerade kompensation. För att förstå orsaken krävs ytterligare tester och en bredare bedömning.
Deep squat – mer än bara ett knäböj
Deep squat används för att observera en kombination av rörelse i fotleder, knän, höfter, bröstrygg och axlar samtidigt som personen behöver kontrollera kroppen genom hela rörelsen.
Det är lätt att tolka testet som ett mått på hur bra någon är på att göra knäböj, men det är inte riktigt samma sak. FMS-versionen av rörelsen är standardiserad och innehåller positioner som inte nödvändigtvis motsvarar hur personen bör träna en vanlig squat i gymmet.
En begränsning i testet kan bero på många saker. Fotledens dorsalflexion kan spela in, men även höftens anatomi, proportionerna mellan lårben och överkropp, bröstryggens rörlighet och personens erfarenhet av rörelsen kan påverka resultatet.
Därför bör ett lågt resultat ses som en signal om att undersöka vidare, inte som en färdig diagnos.
Hurdle step – kontroll på ett ben
Hurdle step ställer krav på att personen kan stabilisera kroppen samtidigt som det ena benet förs över ett hinder.
Rörelsen kan ge tränaren information om hur personen organiserar bäcken, höft, knä och fot när stödet huvudsakligen ligger på ett ben. Den kan också synliggöra skillnader mellan höger och vänster sida.
Det här kan vara relevant eftersom många idrotter och vardagsrörelser innehåller perioder av enbensstöd. Samtidigt ska man vara försiktig med att dra för stora slutsatser. Att en person får en asymmetri i hurdle step betyder inte automatiskt att samma asymmetri kommer att skapa problem under löpning, hopp eller riktningsförändringar.
Screeningen visar hur personen löste just den uppgiften under just de testförhållandena.
Inline lunge – rörlighet och stabilitet i ett smalt rörelsemönster
Inline lunge utförs med fötterna placerade på en smal linje. Positionen minskar understödsytan och ökar kravet på kontroll.
Testet involverar bland annat fotled, knä, höft och bål och kan göra det lättare att observera sidoskillnader. För en tränare kan det vara intressant om en klient uppvisar tydliga skillnader mellan sidorna, men även här krävs försiktighet.
En asymmetri är inte automatiskt patologisk.
Människokroppen är inte fullständigt symmetrisk och många idrotter är dessutom asymmetriska till sin natur. En tennisspelare, fotbollsspelare eller kastidrottare kan utveckla tydliga sidoskillnader utan att dessa nödvändigtvis innebär ett problem.
Frågan bör därför inte bara vara om en asymmetri existerar, utan om den är relevant för individens funktion, prestationskrav, historik och eventuella symtom.
Shoulder mobility – en förenklad bild av axelkomplexet
Shoulder mobility används för att observera hur väl personen kan kombinera rörelser i axlar, skulderblad och bröstrygg.
Axelkomplexet är dock biomekaniskt mycket komplext. Ett resultat i FMS kan därför inte isolera exakt vilken struktur som begränsar rörelsen.
En person kan exempelvis påverkas av bröstryggens rörlighet, positionen på skulderbladet, humerus rörelse, muskelmassa eller tidigare träningshistorik. För idrottare som regelbundet arbetar över huvudet kan dessutom den funktionellt relevanta rörligheten skilja sig från vad som anses optimalt i en generell screening.
FMS kan alltså väcka en relevant fråga, men det besvarar inte automatiskt varför rörelsen ser ut som den gör.
Active straight-leg raise – höftflexion och kontroll
Active straight-leg raise innebär att personen ligger på rygg och lyfter ett ben samtidigt som det andra hålls kvar mot underlaget.
Testet används för att observera aktiv rörlighet och kontroll kring höft och bäcken. Hamstrings flexibilitet kan spela en roll, men testresultatet påverkas också av exempelvis bäckenkontroll, höftledens struktur och nervsystemets tolerans för rörelsen.
Ett begränsat resultat bör därför inte automatiskt leda till slutsatsen att klienten behöver stretcha baksida lår.
För en personlig tränare är detta ett bra exempel på varför screening måste följas av hypotesprövning. Om du tror att en begränsning beror på en viss faktor behöver du använda mer specifika tester för att undersöka om hypotesen faktiskt verkar rimlig.
Trunk stability push-up – förmågan att överföra kraft
Trunk stability push-up liknar en armhävning, men testets syfte är framför allt att observera om personen kan kontrollera bålen när en symmetrisk kraft produceras genom överkroppen.
Det är alltså inte primärt ett test av hur många armhävningar personen klarar.
En klient kan vara mycket stark i pressövningar men ändå prestera sämre i den standardiserade FMS-varianten. På motsvarande sätt betyder ett bra resultat inte att personen automatiskt har optimal bålstyrka i alla andra rörelser.
Begreppet core stability används dessutom ofta mycket brett. Stabilitet är uppgiftsspecifik. Kraven på bålen under en FMS-armhävning skiljer sig från kraven under exempelvis ett tungt marklyft, sprint, ett kast eller en riktningsförändring.
Rotary stability – diagonal kontroll
Rotary stability används för att observera kontroll när armar och ben rör sig i ett diagonalt mönster samtidigt som personen försöker hålla bålen stabil.
Det ställer krav på koordination och kontroll i flera plan.
Precis som med övriga FMS-moment är värdet framför allt att testet standardiserar en uppgift som kan observeras och senare testas igen. Däremot är det betydligt svårare att hävda att resultatet direkt representerar en generell egenskap som funktionell stabilitet.
Hur tillförlitligt är FMS?
En central fråga för alla tester är reliabilitet. Om samma person genomför ett test flera gånger under liknande förutsättningar bör resultatet vara någorlunda stabilt. Två utbildade bedömare bör också helst komma fram till ungefär samma resultat.
På detta område står FMS relativt starkt.
Systematiska översikter och metaanalyser har visat relativt god interbedömar- och intrabedömarreliabilitet. Det innebär att FMS, när det genomförs på ett standardiserat sätt, i många fall kan ge relativt reproducerbara bedömningar.
Men reliabilitet är inte samma sak som validitet.
Ett test kan ge samma resultat om och om igen utan att nödvändigtvis mäta exakt det vi tror att det mäter.
Det är en viktig distinktion.
Vad mäter FMS egentligen?
FMS beskrivs ofta i termer av mobilitet, stabilitet, asymmetrier och kvalitet på grundläggande rörelser. Problemet är att det är svårt att reducera komplex mänsklig rörelse till en enda totalpoäng.
Nyare systematiska översikter har undersökt hur FMS förhåller sig till andra objektiva mätningar av exempelvis stabilitet och ledrörlighet. Resultaten har inte visat några konsekventa starka samband.
Det innebär att vi bör vara försiktiga med att säga att en viss FMS-poäng är ett direkt mått på exempelvis mobilitet eller stabilitet.
Testet mäter framför allt prestationen i de rörelseuppgifter som FMS innehåller.
Det betyder inte att FMS är värdelöst. Däremot betyder det att den fysiologiska eller biomekaniska förklaringen bakom ett visst resultat inte automatiskt kan utläsas ur FMS-poängen.
Den klassiska 14-poängsgränsen
En av de mest spridda idéerna kring FMS är att personer som får 14 poäng eller lägre har en kraftigt ökad skaderisk.
Den här gränsen har fått stort genomslag inom både idrott och träningsbranschen, men forskningsläget är mer komplicerat.
Vissa studier och metaanalyser har hittat statistiska samband mellan låga FMS-poäng och senare skador. Det finns alltså populationer där personer med lägre resultat som grupp har haft en större skadefrekvens.
Det avgörande problemet är att ett statistiskt samband på gruppnivå inte automatiskt innebär att testet är bra på att identifiera vilken specifik individ som kommer att skada sig.
Det är skillnad mellan att säga att en grupp med låga FMS-resultat i genomsnitt drabbades av fler skador och att kunna säga att en viss klient med 13 poäng kommer att skadas.
Det senare kräver en betydligt högre prediktiv precision.
Kan FMS förutsäga skador?
Här blir skillnaden mellan association och prediktion avgörande.
Flera vetenskapliga sammanställningar har undersökt FMS som skadeprediktionsverktyg. Resultaten visar generellt att sensitiviteten är för låg för att testet på egen hand ska kunna identifiera en stor andel av de personer som senare drabbas av skada.
Det innebär förenklat att många personer som senare skadas kan ha ett FMS-resultat som inte klassificerar dem som högriskpersoner.
Samtidigt kan specificiteten i vissa analyser vara relativt hög, vilket betyder att personer med bättre poäng ganska ofta faktiskt förblir oskadade under uppföljningsperioden. Men även detta påverkas kraftigt av vilken population som studeras, hur en skada definieras och vilken aktivitet personerna deltar i.
Den samlade bilden är därför att FMS inte bör användas som ett fristående test för att förutsäga framtida skador.
Det är alltså missvisande att säga:
"Du fick 13 poäng på FMS, därför kommer du sannolikt att skada dig."
En mer korrekt formulering skulle vara:
"Ditt resultat visar några rörelsemönster som kan vara intressanta att undersöka vidare, men poängen ensam kan inte på ett tillförlitligt sätt förutsäga om du kommer att bli skadad."
Det senare ligger betydligt närmare forskningsläget.
Varför är skador så svåra att förutsäga?
Skador uppstår sällan på grund av en enda faktor.
Tidigare skada, träningsbelastning, exponering för idrott, fysisk kapacitet, återhämtning, tävlingsschema, styrka, sportspecifika krav och tillfälligheter kan alla påverka risken.
Två personer kan ha exakt samma FMS-poäng men helt olika riskprofiler.
Den ena kanske har varit skadefri i fem år, styrketränar regelbundet, tolererar hög träningsbelastning och är väl förberedd för sin idrott. Den andra kanske nyligen har återvänt efter en skada och snabbt ökat träningsvolymen.
Att reducera deras framtida skaderisk till samma rörelsepoäng skulle därför vara en kraftig förenkling.
Skaderisk bör snarare ses som dynamisk. Den förändras över tid beroende på vad individen utsätts för och vilken kapacitet kroppen har för att hantera dessa krav.
Ett screeningtest som genomförs vid ett enskilt tillfälle kan därför aldrig fånga hela bilden.
Betyder ett bättre FMS-resultat att personen blivit bättre?
Det går att förbättra sin FMS-poäng genom träning.
Systematiska översikter visar att olika träningsinterventioner kan höja FMS-resultatet. Både funktionell träning, styrketräning, bålträning och olika typer av korrigerande program har i studier lett till förbättrade poäng.
Det betyder dock framför allt att personen har blivit bättre på de egenskaper och rörelseuppgifter som påverkar FMS-resultatet.
Det är inte samma sak som att vi automatiskt har visat att skaderisken har minskat.
Det här är en central forskningsmetodologisk fråga. Om en intervention förbättrar ett testresultat vet vi att deltagarna har blivit bättre på testet eller på de faktorer som testet påverkas av. För att kunna säga att interventionen förebygger skador måste studien också visa att den faktiska skadefrekvensen minskar.
Det är ett mycket starkare krav.
Det finns forskning som antyder att FMS-baserade korrigerande program kan minska skador i vissa grupper, men evidensen är betydligt osäkrare när utfallet är faktiska skador jämfört med när utfallet är en förbättrad FMS-poäng.
Ett förbättrat testresultat är alltså inte alltid samma sak som ett förbättrat hälsoutfall.
FMS och prestation
FMS har ibland också kopplats till atletisk prestation.
Här är stödet begränsat.
En person kan vara snabb, explosiv och stark trots ett mediokert FMS-resultat. Omvänt kan en person få höga FMS-poäng utan att vara särskilt stark, snabb eller uthållig.
Det är egentligen inte särskilt överraskande eftersom FMS inte är konstruerat som ett prestationsbatteri. Testet mäter inte maximal styrka, power, sprintkapacitet, kondition eller sportspecifik skicklighet.
Vill du bedöma en idrottares prestationsförmåga behöver du därför använda tester som faktiskt motsvarar den egenskap du är intresserad av.
Maxstyrka bör bedömas med relevanta styrketester. Explosivitet kan bedömas med hopp- eller kasttester. Sprintkapacitet bör bedömas genom sprinttester. Aerob kapacitet kräver relevanta konditionstester.
FMS kan möjligen komplettera dessa tester, men inte ersätta dem.
Den stora risken: att överdiagnostisera normal variation
En vanlig fallgrop inom rörelsescreening är att normal mänsklig variation tolkas som dysfunktion.
Människor har olika kroppsproportioner, ledstrukturer, träningsbakgrund och rörelsestrategier. Det finns därför sällan en enda perfekt teknik som alla kroppar måste följa.
Om varje avvikelse från en förutbestämd modell betraktas som ett fel riskerar tränaren att skapa problem som klienten aldrig upplevt.
Det kan också leda till onödig rädsla.
En frisk och smärtfri person behöver inte få höra att kroppen är felkopplad, ur balans eller på väg mot skada bara för att ett screeningtest visar en kompensation.
Det gäller särskilt asymmetrier.
Fullständig symmetri är inte något krav för en frisk och fungerande kropp. Många idrottare utvecklar dessutom tydliga sidoskillnader genom sin idrott.
En fotbollsspelare sparkar exempelvis ofta mer med ett ben. En tennisspelare använder i huvudsak samma arm för servar och slag. En handbollsspelare kastar huvudsakligen med en arm.
Sådana anpassningar kan vara en naturlig konsekvens av träningen.
Screening bör skapa information, inte oro.
Hur kan en PT använda FMS på ett evidensbaserat sätt?
Det mest rimliga sättet att använda FMS är som en strukturerad observationsmetod snarare än som en kristallkula.
Testet kan ge en gemensam utgångspunkt. Du kan se hur klienten hanterar vissa standardiserade rörelser, notera tydliga sidoskillnader, dokumentera om någon rörelse provocerar smärta och använda resultatet som grund för ytterligare frågor eller tester.
Om en klient exempelvis har svårt med deep squat kan nästa steg vara att undersöka fotledsrörlighet, höftens rörelsekapacitet och andra relevanta faktorer separat.
Om shoulder mobility skiljer sig tydligt mellan sidorna kan det vara rimligt att kontrollera om skillnaden också förekommer i klientens träningsrörelser eller om den påverkar prestation och komfort.
FMS blir då början på en undersökning snarare än slutet på den.
Det är en viktig princip för en personlig tränare.
Screening bör hjälpa dig att skapa hypoteser. Den bör inte automatiskt ge dig en diagnos.
Smärta måste hanteras annorlunda än en låg rörelsepoäng
En särskilt viktig del av FMS är att smärta leder till noll poäng.
För en personlig tränare bör smärta inte behandlas som ytterligare ett mobility-problem som automatiskt ska korrigeras med stretching eller foam rolling.
Smärta är komplex och kan inte diagnosticeras utifrån en FMS-screening.
Om en klient får smärta under ett test bör tränaren hålla sig inom sin yrkeskompetens. Beroende på situation kan det innebära att den provocerande rörelsen modifieras eller avbryts och att klienten hänvisas vidare till legitimerad vårdpersonal för bedömning.
Det är en betydligt mer professionell strategi än att försöka gissa vilken anatomisk struktur som är trasig.
Ska man använda totalpoängen?
Totalpoängen är enkel och praktisk. Den gör det lätt att dokumentera och jämföra resultat över tid.
Men just enkelheten kan också vara problemet.
Två personer kan båda få 15 poäng och samtidigt ha helt olika rörelseprofiler.
Den ena kanske har flera jämna tvåor, medan den andra har höga resultat i de flesta tester men en tydlig asymmetri i ett specifikt moment.
Samma totalpoäng betyder alltså inte nödvändigtvis samma sak.
Det finns därför goda argument för att en tränare bör lägga större vikt vid själva rörelsemönstren, eventuell smärta, relevanta sidoskillnader och den individuella kontexten än vid en ensam totalsiffra.
En totalsiffra är lätt att kommunicera men kan också dölja viktig information.
FMS bör inte stå ensamt
För en PT som arbetar med en ny klient är det sällan klokt att låta ett enda screeningtest styra hela träningsprogrammet.
En bättre bedömning kombinerar flera informationskällor.
Klientens mål behöver komma först. Därefter är träningshistorik, tidigare skador, aktuell smärta, aktivitetsnivå och erfarenhet centrala.
Beroende på målet kan du dessutom behöva bedöma styrka, kondition, power, balans, sportspecifik kapacitet eller rörelseomfång mer specifikt.
Om FMS används kan det bli ett av flera verktyg i den processen.
Det är en stor skillnad mellan att säga:
"FMS avgör vad du behöver träna."
och:
"FMS ger oss ytterligare information som vi kan väga samman med resten av bedömningen."
Den senare modellen är betydligt mer evidensbaserad.
Behöver alla rörelser korrigeras?
Nej.
Det är frestande att se en tvåa i FMS och omedelbart vilja göra den till en trea. Men träningsbeslut bör styras av betydligt mer än poängen.
Om en person är smärtfri, klarar sina träningsmål, kan belasta kroppen successivt och inte begränsas i relevanta aktiviteter behöver en avvikelse i ett generellt screeningtest inte automatiskt vara ett problem.
I vissa fall är det däremot motiverat att arbeta med en begränsning.
Det kan exempelvis vara relevant om begränsningen hindrar personen från att utföra en önskad övning, om den är kopplad till symtom eller om större rörelsekapacitet är viktig för personens idrott.
Skillnaden ligger i kontexten.
Träning bör förbättra människors kapacitet, inte jaga perfekta testpoäng för testpoängens egen skull.
Vad kan tränaren göra efter screeningen?
Om en screening identifierar en relevant begränsning bör åtgärden bygga på en rimlig hypotes.
Anta att en klient har svårt att hålla balansen i inline lunge. I stället för att automatiskt ordinera en generell corrective exercise kan du testa faktorer som verkar relevanta och därefter välja träning som faktiskt adresserar klientens behov.
Det kan innebära styrketräning genom större rörelseomfång, balansövningar, unilateral träning, specifik rörlighetsträning eller helt enkelt mer träning på den rörelse personen behöver kunna utföra.
Det är dessutom fullt möjligt att förbättra fysisk funktion utan att använda särskilda FMS-korrigeringar.
Många traditionella träningsmetoder utvecklar samtidigt styrka, rörelsekontroll och tolerans för belastning.
Det viktiga är därför inte att övningen får etiketten corrective, utan att den löser ett relevant problem och går att stegra över tid.
Ett bättre sätt att tänka kring skadeprevention
Om målet är att minska risken för idrottsskador bör fokus vara bredare än FMS.
En bra skadepreventiv strategi handlar bland annat om att bygga tillräcklig fysisk kapacitet för de krav personen möter.
Styrka, gradvis stegrad träningsbelastning, relevant teknikträning och sportspecifik förberedelse är ofta centrala delar.
En löpare behöver exempelvis bygga upp tolerans mot löpvolym. En fotbollsspelare behöver kunna hantera sprint, hopp, accelerationer, inbromsningar och riktningsförändringar. En styrkelyftare behöver kunna tolerera hög belastning i de specifika lyften.
Det betyder inte att screening saknar värde.
Men screeningsystem bör inte ersätta själva träningen.
En idrottare blir inte robust genom att få 18 eller 19 poäng på ett test.
Robusthet utvecklas genom att kroppen successivt exponeras för och anpassar sig till relevanta belastningar.
FMS som kommunikationsverktyg
En av de mer praktiska fördelarna med FMS är att det kan skapa struktur i samtalet mellan tränare och klient.
Du kan dokumentera rörelser, diskutera vad som känns svårt och följa hur klientens kapacitet förändras över tid.
Det kan dessutom fungera pedagogiskt om det presenteras rätt.
I stället för att säga:
"Du har en dysfunktion i höften."
kan tränaren säga:
"Den här rörelsen är svårare på vänster sida. Vi kan undersöka varför och se om det är relevant för det du vill kunna göra."
Den andra formuleringen är både mer korrekt och mindre alarmistisk.
Ordval spelar roll.
Om en tränare använder språk som får klienten att känna sig skör kan själva screeningen få negativa konsekvenser trots att personen egentligen är frisk.
Målet bör vara att öka förståelsen och självförtroendet, inte skapa rädsla för rörelse.
Så bör FMS tolkas
Den samlade forskningen ger en ganska tydlig praktisk bild.
FMS kan användas som en standardiserad observation av rörelsemönster och verkar ha acceptabel till god reliabilitet när bedömningen görs korrekt.
Ett lågt resultat kan i vissa populationer vara associerat med högre skaderisk på gruppnivå, men sambandet är varierande och räcker inte för att FMS ensamt ska användas som ett säkert individuellt skadeprediktionsverktyg.
Det finns dessutom begränsningar i validiteten. Totalpoängen bör därför inte okritiskt betraktas som ett generellt mått på en persons mobilitet, stabilitet eller totala rörelsekvalitet.
Träning kan förbättra FMS-poängen, men en högre FMS-poäng är inte automatiskt samma sak som lägre skaderisk eller bättre idrottsprestation.
Det är en avgörande skillnad.
Slutsats
Functional Movement Screen är varken ett magiskt verktyg eller ett meningslöst test.
Använt på rätt sätt kan det hjälpa en personlig tränare att observera standardiserade rörelser, identifiera områden som kan behöva undersökas närmare och dokumentera förändringar över tid.
Problemet uppstår när FMS tillskrivs större precision än forskningen stödjer.
En poäng på 14 eller lägre betyder inte att personen är dömd att skada sig. En asymmetri betyder inte automatiskt att kroppen fungerar dåligt. Och ett förbättrat totalresultat betyder inte nödvändigtvis att personen blivit mer skadefri, starkare eller bättre på sin idrott.
Den skickliga tränaren använder därför FMS som en del av en större helhet.
Klientens mål, historik, symtom, träningsbelastning och fysiska kapacitet måste väga tyngre än en ensam siffra.
Det är också där FMS kan vara som mest användbart: inte som ett facit, utan som ett verktyg som hjälper dig att ställa bättre frågor.
Här finns ett protokoll du kan använda om du vill testa att genomföra FMS
Vill du lära dig mer om rörelseanalys, träningsplanering och evidensbaserad träning? Eller vill du kanske byta karriär till PT och kostrådgivare? Anmäl dig till vår PT-Utbildning på www.intensivept.se.
