Megarexi – allt du behöver veta

Megarexi är ett begrepp som ibland används för att beskriva det som inom forskningen oftast kallas muskeldysmorfi, eller muscle dysmorphia. Tillståndet innebär en stark och ihållande upplevelse av att den egna kroppen är för liten, för svag eller otillräckligt muskulös – även när personen objektivt sett kan vara mycket vältränad och ha en hög muskelmassa.

Det är viktigt att skilja detta från att helt enkelt vilja bygga muskler. Att träna regelbundet, följa sin utveckling och ha ambitiösa mål är i sig inget sjukligt. Problemet uppstår när strävan efter mer muskler börjar dominera tankarna, styra vardagen och leda till beteenden som skadar hälsa, relationer eller livskvalitet.

I den kliniska litteraturen betraktas muskeldysmorfi som en form av kroppsdysmorfiskt syndrom, body dysmorphic disorder, BDD. Det är alltså inte i första hand mängden träning eller storleken på musklerna som avgör om någon har problem. Det centrala är hur stark upptagenheten av kroppen är, hur svårt det är att kontrollera tankarna och hur mycket beteendet påverkar resten av livet.

Vad är megarexi?

Vid megarexi eller muskeldysmorfi finns en uttalad upptagenhet av tanken att kroppen inte är tillräckligt muskulös eller definierad. En person kan väga betydligt mer än genomsnittet, ha synligt utvecklad muskulatur och få kommentarer från omgivningen om att han eller hon ser mycket vältränad ut, men ändå uppleva sig som liten.

Det här är en viktig skillnad mellan ett vanligt träningsmål och en dysmorfisk kroppsuppfattning. Vid ett normalt mål kan personen exempelvis tänka: ”Jag skulle vilja bygga lite mer muskler över axlarna.” Vid muskeldysmorfi blir tanken snarare en återkommande och svårkontrollerad övertygelse: ”Jag är för liten. Jag måste bli större. Jag kan inte slappna av förrän jag har förändrat min kropp.”

Det är också vanligt att självkänslan blir starkt beroende av kroppens utseende. En bra träningsdag kan skapa en tillfällig känsla av kontroll och trygghet, medan ett missat pass, en förändring på vågen eller en dag då musklerna känns mindre kan framkalla kraftig oro.

I forskningen beskrivs muskeldysmorfi bland annat genom upptagenhet av muskelstorlek, tvångsmässiga beteenden kring träning och kost, frekvent kontroll av kroppen och en betydande påverkan på vardagsfunktionen.

Är megarexi en ätstörning?

Här blir terminologin lite komplicerad.

Megarexi eller muskeldysmorfi har tydliga likheter med ätstörningar. Personen kan följa mycket strikta kostregler, känna stark ångest över att avvika från kostplanen och anpassa hela livet efter träning, mat och kroppskomposition.

Samtidigt är muskeldysmorfi i DSM-systemet placerat inom kroppsdysmorfiskt syndrom snarare än som en egen ätstörningsdiagnos. Forskare har länge diskuterat om tillståndet egentligen borde förstås som en kroppsdysmorfisk störning, en ätstörning eller ett tillstånd någonstans i gränslandet.

Den diskussionen är inte bara akademisk. Muskelinriktade kroppsideal kan göra att problematiska beteenden ser annorlunda ut än vid klassiska ätstörningar. En person kanske inte försöker väga så lite som möjligt. Målet kan i stället vara maximal muskelmassa kombinerad med mycket låg fettprocent.

En metaanalys har visat en tydlig positiv koppling mellan symtom på muskeldysmorfi och symtom på ätstörningar. Det stärker bilden av att det finns en betydande överlappning mellan dessa problemområden.

Vanliga tecken på megarexi

Ett av de tydligaste tecknen är att tankar på muskler, kroppsfett och träning tar oproportionerligt stor plats. Personen kanske planerar arbetsdagar, sociala aktiviteter, resor och relationer utifrån möjligheten att genomföra träningen exakt som planerat.

Kroppskontroll är också vanligt. Det kan innebära att man studerar sig själv i spegeln flera gånger om dagen, spänner musklerna för att kontrollera storlek och definition, väger sig ofta, mäter armar, lår eller midja och jämför gamla och nya bilder.

Samtidigt kan motsatsen förekomma. Vissa personer undviker speglar eller situationer där kroppen exponeras eftersom den väcker starkt obehag.

Andra kan ständigt jämföra sig med människor på gymmet eller med träningsprofiler i sociala medier. Problemet är att jämförelsen sällan leder till varaktig tillfredsställelse. När ett mål har uppnåtts flyttas ribban. Några kilo extra muskelmassa blir snabbt det nya normala, och kroppen känns återigen otillräcklig.

Det kan även förekomma stark oro om ett träningspass missas. Personen tränar trots sjukdom, skada, extrem trötthet eller tydliga signaler om att kroppen behöver återhämtning.

Mat kan på samma sätt gå från att vara ett verktyg för hälsa och prestation till att bli ett strikt regelsystem. En avvikelse från kostplanen kan upplevas som ett misslyckande snarare än som en normal del av livet.

Var går gränsen mellan seriös träning och megarexi?

Det finns ingen bestämd mängd styrketräning som automatiskt betyder att någon har muskeldysmorfi. Två personer kan följa nästan identiska träningsprogram där den ena har en sund och flexibel relation till träningen och den andra har stora problem.

En bättre fråga är därför inte ”Hur mycket tränar du?” utan ”Vad händer om du inte kan träna?”

En person med en sund relation till träning kan bli besviken över ett missat pass, men kan acceptera det och gå vidare. En person med muskeldysmorfiska problem kan uppleva stark ångest, skuld eller en känsla av att kroppen omedelbart håller på att försämras.

Samma sak gäller maten. Att väga mat under en period för att lära sig portionsstorlekar eller följa ett strukturerat kostupplägg behöver inte vara problematiskt. Men om det blir omöjligt att äta på restaurang, resa, fira födelsedagar eller äta mat som inte kan mätas exakt, då finns anledning att fundera över om flexibiliteten har försvunnit.

Det avgörande är alltså i stor utsträckning graden av kontrollförlust, ångest och funktionsnedsättning – inte hur vältränad personen är.

Varför utvecklar vissa personer megarexi?

Det finns ingen enskild orsak. Precis som vid många andra psykiska tillstånd verkar biologiska, psykologiska och sociala faktorer samverka.

En möjlig riskfaktor är låg eller instabil självkänsla där kroppens utseende får en oproportionerligt stor betydelse för personens egenvärde. Perfektionistiska drag kan också bidra. Om ”bra” aldrig känns tillräckligt bra blir kroppsförändring ett projekt utan slutpunkt.

Tidigare erfarenheter kan också spela roll. Att ha blivit retad för att vara liten, smal, svag eller överviktig kan i vissa fall bidra till en stark önskan att skapa en kropp som signalerar styrka och kontroll.

Samtidigt finns en kulturell dimension. Det manliga kroppsidealet i populärkultur, träningsmedia och sociala medier har under lång tid blivit allt mer muskulöst. Den kropp som tidigare kunde representera en elitbodybuilder kan i dag dyka upp dagligen i en persons telefon.

Det betyder inte att sociala medier ensamma orsakar muskeldysmorfi. Sambanden är mer komplexa än så. Men forskningen visar att exponering för muskelorienterat innehåll är kopplad till fler symtom på muskeldysmorfi. Eftersom mycket av forskningen är tvärsnittsbaserad går det dock inte alltid att avgöra riktningen: personer med större kroppsmissnöje kan också aktivt söka sig till mer sådant innehåll.

Sociala medier kan flytta gränsen för vad som känns normalt

En särskild utmaning i dagens träningskultur är att människor sällan jämför sig med genomsnittet.

Flödet kan i stället bestå av personer med ovanligt goda genetiska förutsättningar, många års träning, perfekt ljussättning, pump, låg fettprocent och noggrant valda bilder. I vissa fall används också dopningspreparat utan att det framgår.

När den typen av fysik exponeras hundratals gånger i veckan kan uppfattningen om vad som är normalt förändras. En kropp som objektivt sett är mycket vältränad kan börja kännas ordinär.

Det kan skapa en farlig loop. Personen känner sig liten och söker mer träningsinnehåll för motivation. Innehållet ökar jämförelsen. Jämförelsen förstärker missnöjet. Missnöjet leder till mer träning, striktare kost och ännu mer konsumtion av fitnessinnehåll.

Därför är det relevant att inte bara titta på hur många timmar någon använder sociala medier utan också vilket innehåll personen konsumerar och hur det påverkar känslan efteråt.

Megarexi och tvångsmässig träning

Träning är normalt positivt för både fysisk och psykisk hälsa. Vid megarexi kan den emellertid ändra funktion.

I stället för att träningen är något personen väljer blir den något personen upplever att han eller hon måste genomföra.

Det är en viktig skillnad.

En person kan till exempel fortsätta träna trots skador eftersom rädslan för att förlora muskelmassa känns värre än smärtan. Vila kan tolkas som lathet eller som ett hot mot identiteten.

Det kan också uppstå ett ständigt behov av att träna mer. Om fem pass i veckan tidigare gav trygghet kan sex pass snart kännas nödvändiga. När även det blir normalt behöver träningsvolymen öka igen.

Ironiskt nog kan detta motverka målet. Otillräcklig återhämtning kan försämra prestation, öka skaderisken och göra det svårare att utvecklas långsiktigt.

Kosten kan bli minst lika problematisk som träningen

Muskeldysmorfi handlar inte bara om gymmet.

För många blir maten central eftersom den betraktas som en direkt väg till en viss kroppskomposition. Proteinintag, kalorier och måltidstider kan få mycket stor betydelse.

Ett strukturerat kostupplägg är inte automatiskt ett problem. Men när kosten blir så rigid att personen inte längre kan vara spontan, äta tillsammans med andra eller hantera mindre avvikelser finns en risk att beteendet blivit dysfunktionellt.

Det kan dessutom uppstå perioder av kraftigt energiöverskott för att bygga muskler följt av aggressiva dietperioder för att minska kroppsfettet. Ju mer extrem processen blir, desto större blir risken att både fysisk och psykisk hälsa påverkas.

Forskningen visar också en tydlig koppling mellan muskeldysmorfiska symtom och ätstörningssymtom, vilket är en viktig påminnelse om att en stark och muskulös kropp inte automatiskt betyder att relationen till mat är sund.

Kopplingen mellan megarexi och anabola steroider

En av de mest allvarliga aspekterna av muskeldysmorfi är kopplingen till anabola androgena steroider och andra prestations- eller utseendeförbättrande preparat.

För en person som upplever att kroppen aldrig blir tillräckligt stor kan naturlig muskelutveckling kännas frustrerande långsam. Det kan göra preparat mer lockande.

Problemet är att förändringen av kroppen inte nödvändigtvis förändrar den underliggande kroppsuppfattningen. Personen kan bygga betydligt mer muskelmassa och ändå känna sig liten.

Forskning har visat att personer som använder anabola androgena steroider ofta rapporterar högre nivåer av muskeldysmorfiska symtom än icke-användare. Det finns också samband mellan muskeldysmorfi och mer tvångsmässiga beteendemönster.

Det är samtidigt viktigt att vara noggrann med orsak och verkan. Muskeldysmorfi kan öka risken för dopningsanvändning, men dopningsmiljöer och de snabba kroppsförändringar som preparaten möjliggör kan också bidra till att upprätthålla problemet.

Vem drabbas?

Muskeldysmorfi har traditionellt framför allt studerats hos män, inte minst styrketränande män och kroppsbyggare. Därför vet vi betydligt mer om tillståndet hos män än hos kvinnor.

Det betyder inte att kvinnor inte kan drabbas.

Ett allt starkare ideal kring att vara både mycket vältränad, muskulös och samtidigt ha låg fettprocent kan skapa liknande problem hos kvinnor. Forskningen behöver dock fortfarande bli bättre på att kartlägga hur symtomen tar sig uttryck i olika grupper.

Det är också svårt att ange en exakt prevalens. Olika studier använder olika mätinstrument, olika gränsvärden och studerar olika populationer.

Studier har uppskattat att en mindre men betydande andel unga män kan uppfylla kriterier för sannolik muskeldysmorfi, och förekomsten tycks kunna vara högre i miljöer där stort fokus ligger på kropp, styrketräning och fysisk prestation.

Det är därför klokt att vara skeptisk till förenklade påståenden som att ”var tionde person på gymmet har megarexi”. Forskningsläget ger inte stöd för ett enda generellt tal som gäller alla gymbesökare.

Varför är megarexi lätt att missa?

Ett skäl är att många av beteendena kan belönas socialt.

En person som tränar varje dag kan beskrivas som disciplinerad. En person som aldrig avviker från sin kost kan få beröm för sin karaktär. Någon som bygger mycket muskler kan få uppskattning för sitt utseende.

Det gör tillståndet svårare att upptäcka än problem där konsekvenserna är mer uppenbart negativa.

Dessutom kan personen själv uppleva beteendet som rationellt. Om problemet uppfattas vara att kroppen är för liten känns lösningen logisk: mer träning, mer kontroll och mer muskler.

Ur personens perspektiv är problemet alltså inte nödvändigtvis tvångsmässigheten. Problemet upplevs vara kroppen.

Det är en av anledningarna till att det kan vara svårt att söka hjälp.

Konsekvenser för fysisk hälsa

Fysiska konsekvenser varierar beroende på vilka beteenden som förekommer.

Överdriven träning utan tillräcklig återhämtning kan bidra till överbelastningsskador och långvariga smärtproblem. Att träna vidare trots en skada kan förvärra den.

Mycket extrema dieter kan påverka energinivåer, hormonell funktion, återhämtning och prestationsförmåga. Om anabola androgena steroider används tillkommer ytterligare medicinska risker.

Sömn kan också påverkas. Om träning, måltidsplanering eller oro över kroppen tar stor plats blir återhämtningen sämre, vilket i sin tur kan öka stress och förstärka kroppsfokuseringen.

Konsekvenser för psykisk hälsa och relationer

Den psykiska kostnaden kan vara minst lika stor.

När nästan allt kretsar kring kroppen krymper resten av livet.

Sociala aktiviteter undviks eftersom maten inte kan kontrolleras. Semester känns stressande eftersom gymrutinen förändras. Relationer blir lidande när träningen alltid måste prioriteras.

Arbete eller studier kan påverkas av att stora delar av dagen går åt till planering, träning, matlagning och kroppskontroll.

Kroppsdysmorfiskt syndrom är också kopplat till depression, ångest, social isolering och i allvarliga fall självskadetankar och suicidala tankar. Därför ska uttalade symtom tas på allvar även om personen på utsidan ser fysiskt stark och vältränad ut.

Hur diagnostiseras muskeldysmorfi?

Diagnosen handlar inte om hur många kilo någon kan lyfta eller hur många procent kroppsfett personen har.

En bedömning görs utifrån personens tankar, känslor och beteenden samt hur mycket problemen påverkar vardagen.

En behandlare kan exempelvis undersöka hur mycket tid som går åt till kroppstankar, vilka ritualer som finns, hur svårt det är att avstå från träning eller kroppskontroll och om problemen har lett till undvikande, social isolering eller nedsatt funktion.

Det är också relevant att bedöma eventuella ätstörningssymtom, depression, ångest, tvångssymtom och användning av dopningspreparat eller andra substanser.

En självskattningsskala på internet kan ge en indikation men kan inte ersätta en professionell bedömning.

Hur behandlas megarexi?

Det finns fortfarande betydligt mindre behandlingsforskning specifikt om muskeldysmorfi än om kroppsdysmorfiskt syndrom generellt.

Därför bygger behandlingen ofta på kunskap från närliggande tillstånd.

Kognitiv beteendeterapi, KBT, är en central evidensbaserad behandling vid kroppsdysmorfiskt syndrom. Behandlingen arbetar bland annat med tankemönster, kroppsrelaterade ritualer, undvikande och gradvis exponering för situationer som väcker oro.

Metaanalyser av randomiserade studier på BDD visar att kognitiva och beteendeinriktade behandlingar kan minska symtomen och förbättra psykiskt mående och funktion.

Behandlingen handlar inte om att övertyga personen om att sluta träna.

Målet är snarare att skapa en mer realistisk och flexibel relation till kroppen, träningen och maten. Personen kan ofta fortsätta vara fysiskt aktiv, men träningen behöver återgå till att vara en del av livet i stället för att styra hela livet.

Vid kroppsdysmorfiskt syndrom kan även läkemedel av SSRI-typ användas, särskilt vid måttliga eller svåra symtom. Det är en medicinsk behandling som ska bedömas och följas upp av läkare.

PT:ns roll – och var gränsen går

Personliga tränare kan ha en viktig roll eftersom de ofta möter klienter regelbundet och ser hur förhållandet till träning utvecklas över tid.

En kompetent PT kan hjälpa till att skapa realistiska förväntningar på muskelutveckling, förklara varför återhämtning är nödvändig och motverka idén att mer träning alltid är bättre.

PT:n kan också reagera på förändringar.

Om en tidigare flexibel klient plötsligt blir extremt stressad av vilodagar, tränar trots skador, uttrycker kraftigt missnöje med en objektivt mycket muskulös kropp eller börjar organisera hela livet kring träning och kost kan det vara tecken på att någonting har förändrats.

Däremot ska en PT inte diagnostisera eller försöka behandla en psykisk störning inom ramen för vanlig träningscoaching. Vid misstanke om muskeldysmorfi, ätstörning eller annan psykisk ohälsa är det viktigt att hänvisa vidare till legitimerad vårdpersonal.

Det är en central del av ett professionellt förhållningssätt: att veta både vad man kan hjälpa till med och när någon annan kompetens behövs.

Hur kan man minska risken för ett destruktivt kroppsfokus?

Det går inte att garantera att någon aldrig utvecklar problem, men det finns flera sätt att skapa en sundare träningsmiljö.

Ett viktigt steg är att flytta en del av uppmärksamheten från utseende till funktion. Styrka, teknik, kondition, rörlighet, energi och välbefinnande kan alla vara betydelsefulla mål som inte kräver att varje träningsperiod bedöms utifrån spegelbilden.

Det är också klokt att ha realistiska förväntningar på hur snabbt kroppen kan förändras. Sociala medier ger ofta en kraftigt förvrängd bild av normal muskelutveckling.

Flexibilitet är ytterligare en viktig skyddsfaktor. En fungerande träningsrutin ska kunna anpassas om någon blir sjuk, reser bort eller behöver prioritera familj och arbete under en period.

Samma sak gäller maten. Ett näringsrikt kostupplägg behöver inte innebära att varje måltid måste vara perfekt.

En bra fråga att regelbundet ställa sig är därför:

”Hjälper min träning mig att leva det liv jag vill leva – eller har träningen börjat bestämma hur jag får leva?”

När bör man söka hjälp?

Det finns anledning att söka professionell hjälp om tankar på kropp och muskler tar mycket tid varje dag, om du upplever stark ångest när du inte kan träna, om du tränar trots sjukdom eller skada, om maten blivit extremt rigid eller om du undviker relationer och sociala aktiviteter för att kunna följa din tränings- och kostplan.

Detsamma gäller om du känner att kroppen aldrig är tillräckligt bra oavsett hur mycket den förändras.

Om anabola steroider eller andra dopningspreparat används är det också viktigt att vara öppen med detta i kontakt med vården, eftersom det kan påverka både fysisk och psykisk hälsa.

Vid allvarlig depression, självskadetankar eller suicidtankar ska akut professionell hjälp sökas.

Sammanfattning

Megarexi är ett vardagligt begrepp som vanligtvis syftar på muskeldysmorfi. Tillståndet kännetecknas av en stark upptagenhet av tanken att kroppen är för liten eller otillräckligt muskulös, ofta i kombination med tvångsmässig träning, strikt kost, kroppskontroll och ständig jämförelse.

Det är inte samma sak som att vara ambitiös på gymmet.

Den viktiga gränsen går när jakten på muskler börjar orsaka lidande, minska flexibiliteten och påverka relationer, arbete, studier eller fysisk hälsa.

Forskningen visar att muskeldysmorfi har kopplingar till ätstörningssymtom, tvångsmässiga drag, socialt kroppsfokus och användning av anabola androgena steroider. Samtidigt är området fortfarande relativt ungt och många frågor om förekomst, orsaker och optimal behandling återstår att besvara.

Det viktigaste budskapet är kanske därför att en vältränad kropp inte alltid betyder att relationen till träning är hälsosam.

Träning ska kunna vara ambitiös, målmedveten och krävande utan att bli ett fängelse.

Vill du lära dig mer om ämnet? Eller vill du kanske byta karriär till PT och kostrådgivare? Anmäl dig till vår PT-utbildning på www.intensivept.se.