Erfarenhet som PT eller utbildning - Vad är viktigast?

Det finns en föreställning inom träningsbranschen som vid första anblick känns ganska självklar: ju fler år någon har arbetat som personlig tränare, desto mer kunnig borde personen vara. Tio år i yrket borde rimligen innebära mer kunskap än två år, och den som har coachat tusentals träningspass borde rimligen veta mer än den som precis avslutat sin utbildning. Men forskning tyder på att sambandet mellan erfarenhet och kunskap inte är fullt så enkelt.

I en studie publicerad i Journal of Strength and Conditioning Research undersökte Malek och kollegor kunskapsnivån hos personer verksamma inom fitnessbranschen. Forskarna fann bland annat att högre utbildning inom träningsvetenskap och vissa etablerade certifieringar var kopplade till bättre resultat på kunskapstester. Antalet år som personen hade arbetat som tränare hade däremot inte samma tydliga samband med kunskap.

Det är ett intressant resultat, men det är också lätt att dra för långtgående slutsatser av det. Studien visar inte att erfarenhet är värdelös, och den säger inte heller att en person med akademisk utbildning automatiskt är en bättre personlig tränare än någon utan examen. Däremot väcker resultaten en viktig fråga: vad är det egentligen som gör att en personlig tränare blir bättre med tiden?

Ett rimligt svar är att tiden i yrket i sig inte räcker. Erfarenhet blir framför allt värdefull när den kombineras med kunskap, reflektion, återkoppling och en vilja att kontinuerligt uppdatera det man tror sig veta.

Vad undersökte Malek och kollegor?

Studien av Malek, Nalbone, Berger och Coburn publicerades 2002 under titeln Importance of Health Science Education for Personal Fitness Trainers. Forskarna använde ett kunskapstest som var utformat för att undersöka flera områden som är relevanta för en personlig tränare, bland annat nutrition, hälsoscreening, testning, träningsordination och generell träningskunskap.

Därefter undersökte forskarna vilka faktorer som var kopplade till bättre resultat på testet. Personer med utbildning inom träningsvetenskap presterade bättre, och vissa mer etablerade certifieringar var också associerade med högre kunskapsnivå. Däremot såg forskarna inte samma tydliga samband mellan antalet år som personen hade arbetat i branschen och hur bra personen presterade.

Det är just den delen av resultatet som gör studien särskilt intressant. Om erfarenhet automatiskt ledde till mer kunskap borde man rimligen förvänta sig att personer som arbetat länge också presterade bättre på frågor om centrala träningsrelaterade områden. Men så enkelt såg sambandet alltså inte ut.

Tio års erfarenhet kan innebära väldigt olika saker

Här behöver man skilja mellan erfarenhet och lärande. Att arbeta länge inom ett yrke innebär att man samlar erfarenheter, men det betyder inte automatiskt att man tolkar dessa erfarenheter korrekt eller att ens kunskap kontinuerligt förbättras.

Tänk dig till exempel en personlig tränare som använder ungefär samma upplägg år efter år. Klienterna får träningsvärk, blir trötta och upplever passen som tuffa. Tränaren kan då dra slutsatsen att metoden fungerar mycket bra, eftersom klienterna tydligt känner att de har tränat hårt.

Problemet är att träningsvärk inte är samma sak som muskeltillväxt och att hög trötthet inte automatiskt innebär ett bättre träningsstimulus. Ett pass som känns brutalt behöver inte vara mer effektivt än ett pass som är bättre doserat och mer genomtänkt.

Om tränaren aldrig jämför sina egna metoder med forskning, aldrig systematiskt följer upp resultaten och aldrig ifrågasätter sina antaganden finns en risk att samma arbetssätt fortsätter år efter år. Personen får då mer erfarenhet i den meningen att fler klienter har tränats, men det betyder inte nödvändigtvis att kunskapen har blivit bättre eller mer korrekt.

Det är därför erfarenhet blir som mest värdefull när den kombineras med reflektion. Vad fungerade? För vem fungerade det? Hur vet jag att det fungerade? Kan resultatet ha berott på något annat? Vad säger forskningen? Har kunskapsläget förändrats sedan jag lärde mig detta? Den typen av frågor är betydligt viktigare än att bara räkna hur många år någon har arbetat.

Problemet med att säga ”det har fungerat för mina klienter”

Inom träningsbranschen hör man ofta formuleringar som: ”Jag har gjort så här med mina klienter i 15 år och det fungerar.” Det kan naturligtvis vara relevant information, eftersom praktisk erfarenhet har ett värde. Problemet uppstår först när den personliga erfarenheten behandlas som ett definitivt bevis på att en metod är optimal eller att en viss fysiologisk förklaring är korrekt.

En tränare kan exempelvis se att en klient blir starkare av ett visst träningsprogram. Det är värdefull information, men tränaren kan inte veta exakt vad som hade hänt om samma klient under samma tidsperiod hade följt ett annat välplanerat program. Det finns ingen identisk kopia av klienten som kan fungera som kontrollgrupp.

Samtidigt påverkas träningsresultat av många faktorer utanför själva programmet, såsom sömn, kost, motivation, genetik, tidigare träningsvana, stress, återhämtning, följsamhet och vardagsaktivitet. När en klient gör framsteg är det därför inte alltid möjligt att avgöra exakt vilken del av tränarens metod som orsakade resultatet.

Det är en av anledningarna till att vetenskaplig forskning är viktig. Bra forskning försöker så långt som möjligt kontrollera andra faktorer och jämföra olika interventioner för att undersöka vad som sannolikt orsakar en viss effekt. En enskild tränare kan samla mycket värdefull praktisk erfarenhet, men personlig erfarenhet kan inte ersätta kontrollerad forskning. Samtidigt kan forskning inte heller ersätta erfarenheten av att faktiskt coacha människor. Den kompetenta tränaren behöver båda.

Senare forskning pekar åt ett liknande håll

Malek-studien publicerades redan 2002, och därför är det rimligt att fråga sig om resultaten fortfarande är relevanta. Senare forskning har dock gett stöd för ett liknande resonemang.

I en betydligt större studie av Zachary Zenko och Panteleimon Ekkekakis undersöktes kunskap om riktlinjer för träningsordination hos över 1 800 certifierade träningsprofessionella. Deltagarna hade i genomsnitt flera års yrkeserfarenhet, men trots detta var den genomsnittliga kunskapsnivån kring flera av de riktlinjer som undersöktes relativt låg.

Även i den studien hade antalet år av professionell erfarenhet inte något tydligt samband med den totala kunskapsnivån, medan utbildningsnivå däremot hade ett samband med kunskapsresultaten. Det betyder inte att erfarenhet saknar betydelse, men det stärker bilden av att tid i yrket inte automatiskt leder till korrekt eller uppdaterad faktakunskap.

Fler certifikat betyder inte automatiskt mer kunskap

Det är också viktigt att skilja mellan utbildningens kvalitet och antalet utbildningsbevis. Det är lätt att tro att någon med fem olika PT-certifieringar automatiskt måste vara mer kompetent än någon med en enda omfattande utbildning, men så behöver det inte vara.

Olika utbildningar skiljer sig kraftigt åt när det gäller innehåll, längd, examinationskrav och vetenskaplig grund. En utbildning kan innehålla omfattande undervisning i anatomi, fysiologi, biomekanik, träningslära, nutrition, beteendeförändring, vetenskaplig metod och programmering, medan en annan kan vara betydligt kortare och ställa mycket lägre krav.

Att en person är ”certifierad” säger därför inte särskilt mycket om man inte samtidigt vet vad certifieringen faktiskt innebär. Hur omfattande är utbildningen? Vilken kunskap examineras? Finns det en riktig examination? Vilka krav ställs för att bli godkänd? Lär sig studenten att kritiskt granska information och tolka forskning? Det är sannolikt betydligt viktigare frågor än hur många diplom någon kan visa upp.

Varför utbildning kan göra skillnad

En bra utbildning handlar inte bara om att memorera musklernas namn eller kunna rabbla olika energisystem. Den viktigaste funktionen är kanske att skapa en mental modell för hur kroppen, träningen och beteendet fungerar.

Om du förstår grundläggande fysiologi blir det lättare att förstå varför olika träningsmetoder kan fungera. Om du förstår biomekanik blir det lättare att analysera rörelser utan att behöva memorera hundratals förenklade regler om vilka övningar som är ”bra” eller ”dåliga”. Om du förstår träningsfysiologi blir det dessutom lättare att resonera kring träningsvolym, intensitet, frekvens, återhämtning och progression.

Den kanske viktigaste delen är ändå förståelsen för vetenskaplig metod. En tränare som bara har lärt sig vad man ska göra kan få problem när rekommendationerna förändras. Den som däremot förstår varför rekommendationerna ser ut som de gör har betydligt bättre förutsättningar att värdera ny information och anpassa sina metoder när kunskapsläget utvecklas.

Träningsvetenskap förändras hela tiden

Kunskapen inom träningsområdet är inte statisk. Forskningen kring exempelvis träningsvolym, träningsfrekvens, repetitionsintervall, vila mellan set, träning till failure, proteinintag och konditionsträning har utvecklats över tid.

Det betyder inte att forskning är värdelös eftersom rekommendationerna ibland förändras. Tvärtom är det ett tecken på att vetenskapen fungerar som den ska. Nya studier genomförs, bättre metoder utvecklas, fler deltagare undersöks och tidigare slutsatser omvärderas.

För en PT innebär det att en utbildning aldrig kan betraktas som slutpunkten för lärandet. En bra grundutbildning bör istället ge verktygen för fortsatt utveckling. Utbildningen ger grunden, erfarenheten visar hur principerna fungerar i praktiken, ny forskning uppdaterar kunskapen och reflektion hjälper tränaren att förstå vad de praktiska erfarenheterna faktiskt betyder.

En tränare som arbetar på det sättet kan utvecklas enormt under tio år. En tränare som däremot slutar lära sig efter sin första utbildning riskerar att efter tio år fortfarande arbeta utifrån ungefär samma kunskap som personen hade under sitt första år.

Självförtroende är inte samma sak som kompetens

Det finns ytterligare en aspekt som är relevant i det här sammanhanget: vi människor är inte alltid särskilt bra på att bedöma våra egna kunskaper. Det gäller naturligtvis även inom träning.

En person kan vara mycket självsäker och ändå ha fel, medan en annan kan vara mycket kunnig men uttrycka sig försiktigt eftersom personen förstår hur komplex frågan är. För klienten innebär det att den tränare som låter mest övertygande inte nödvändigtvis är den tränare som faktiskt har bäst kunskap.

För tränaren själv innebär det också att känslan av ”jag kan redan det här” inte bör användas som argument för att sluta utbilda sig. Ju mer man lär sig om ett område, desto tydligare blir det ofta hur många nyanser och osäkerheter som faktiskt finns.

Men teoretisk kunskap är inte hela yrket

Samtidigt behöver resonemanget nyanseras. Malek och kollegor undersökte kunskap, inte varje egenskap som gör någon till en bra personlig tränare. Att vara PT innebär mycket mer än att kunna svara korrekt på teoretiska frågor.

En skicklig PT behöver kunna kommunicera, lyssna, skapa förtroende och förstå motivation. Tränaren behöver också kunna anpassa instruktioner efter individen och se när ett perfekt träningsprogram på pappret inte fungerar i klientens verkliga liv.

Tänk exempelvis på en klient som enligt teorin skulle kunna träna fyra gånger i veckan men som i praktiken bara klarar två pass på grund av arbete, barn och sömnbrist. En mindre erfaren tränare kanske försöker pressa in det teoretiskt optimala upplägget, medan en mer erfaren tränare kan förstå att två väl genomförda pass som faktiskt blir av är betydligt bättre än fyra pass som klienten aldrig lyckas följa.

Den typen av praktiskt omdöme kan utvecklas genom erfarenhet, och det är oerhört värdefullt. Därför vore det fel att läsa Malek-studien som ett argument mot erfarenhet. Erfarenhet kan vara helt avgörande för hur bra en PT blir, men dess värde beror på vad personen gör med den.

Erfarenhet blir värdefull när den bearbetas

En tränare som aktivt reflekterar över sitt arbete, följer sina klienters resultat, läser forskning, diskuterar med kollegor och ändrar sina metoder när bättre information blir tillgänglig kan bygga enorm kompetens över tid. Erfarenheten fungerar då som ett slags laboratorium där teoretiska principer möter verkliga människor.

Det är något helt annat än att säga: ”Jag har gjort så här i 20 år, alltså måste jag ha rätt.” Antalet år är i sig inget argument. Det viktiga är vad personen faktiskt har lärt sig under dessa år.

Det här är också ett viktigt perspektiv när man bedömer kompetens. En tränare med fem års erfarenhet och en stark vana av kontinuerlig fortbildning kan mycket väl ha mer aktuell kunskap än någon som arbetat i 20 år men inte uppdaterat sig på länge.

En examen innebär inte automatiskt att någon är en bra PT

Det är samtidigt viktigt att inte gå för långt åt andra hållet. Att utbildning är kopplad till högre kunskapsresultat innebär inte att alla högutbildade personer automatiskt är skickliga personliga tränare.

En examen är inte en garanti för god kommunikation, praktisk coachning eller förmågan att skapa långsiktig följsamhet hos klienter. En person kan vara mycket teoretiskt kunnig men ha svårt att omsätta kunskapen i ett träningsprogram som en vanlig motionär faktiskt kan följa.

Dessutom kan även utbildad personal ha gamla eller felaktiga uppfattningar. Kunskap måste underhållas, och därför bör utbildningen betraktas som grunden för yrkeskompetensen snarare än som ett bevis på att lärandet är avslutat.

Samband är inte samma sak som orsak

Det är också viktigt att förstå en begränsning med den här typen av forskning. Att personer med träningsvetenskaplig utbildning presterar bättre på kunskapstest betyder inte automatiskt att forskarna har bevisat att utbildningen ensam orsakade skillnaden.

Personer som väljer att läsa träningsvetenskap kan skilja sig från andra redan från början. De kanske är mer intresserade av forskning, läser mer även utanför utbildningen eller söker sig till miljöer där fortbildning är vanligare. Den här typen av studier visar därför framför allt samband.

Det gör dock inte resultaten ointressanta. När liknande mönster återkommer i flera undersökningar blir det ändå relevant att fundera över hur stor betydelse strukturerad utbildning har för kunskapsnivån och hur svagt mått antalet år i yrket kan vara om det används isolerat.

Evidensbaserad praktik är mer än att ”följa forskning”

Ett vanligt missförstånd är att evidensbaserat arbete innebär att en PT bara ska läsa studier och sedan göra exakt det som forskningen säger. Så fungerar det inte.

Evidensbaserad praktik handlar snarare om att kombinera bästa tillgängliga forskning med professionell erfarenhet och individens behov, förutsättningar och preferenser. Det är just kombinationen som är viktig.

Forskningen kanske visar att flera olika träningsupplägg kan fungera bra för muskeltillväxt. Den professionella erfarenheten hjälper tränaren att avgöra hur upplägget kan genomföras i praktiken, medan klientens preferenser kanske avgör vilket av alternativen personen faktiskt är villig att följa under lång tid.

En PT behöver därför varken bli en forskare som ignorerar verkligheten eller en praktiker som ignorerar forskning. Målet är att förena de två.

Vad innebär detta för den som vill utbilda sig till PT?

För den som funderar på att bli personlig tränare finns en viktig lärdom i detta: välj inte utbildning enbart utifrån hur snabbt du kan bli klar eller hur många certifikat du får på köpet. Titta på vad du faktiskt kommer att lära dig och vilka krav utbildningen ställer.

En PT arbetar med människor med helt olika förutsättningar. En klient vill bygga muskler, en annan vill minska sin kroppsvikt, en tredje är 70 år och vill behålla sin styrka och självständighet, medan en fjärde kanske har tränat i tio år och behöver mer avancerad programmering.

Det går inte att memorera ett färdigt program för varje tänkbar situation. Det man behöver är principer. Om du förstår hur träningsanpassning fungerar kan du skapa många olika program. Om du förstår fysiologi kan du resonera kring belastning och återhämtning. Om du förstår beteendeförändring kan du hjälpa klienten att faktiskt genomföra planen, och om du förstår vetenskaplig metod kan du bedöma nya påståenden istället för att bara acceptera dem.

Det är den typen av kunskap som fortsätter vara användbar långt efter examen.

Vad innebär detta för den som redan arbetar som PT?

För en person som redan arbetar som tränare är budskapet egentligen positivt. Du behöver inte välja mellan teori och praktik. Det är kombinationen som är stark.

Du kanske läser forskning som visar att två träningsupplägg i genomsnitt ger ungefär likvärdiga resultat, men märker i praktiken att en viss klient följer det ena upplägget mycket bättre. Då är det relevant. Du kanske läser att ett brett spektrum av repetitionsantal kan stimulera muskeltillväxt men upptäcker att en klient föredrar vissa repetitionsintervall och kan träna hårdare och mer konsekvent där. Då är det också relevant.

Forskningen ger ramar, medan erfarenheten hjälper dig att individualisera inom dessa ramar. Det är betydligt mer professionellt än att försöka välja mellan ”vetenskap” och ”erfarenhet”.

En bra tränare behöver kunna ändra uppfattning

En av de mest värdefulla egenskaperna hos en professionell tränare är förmågan att ändra uppfattning när bättre information blir tillgänglig. Det kan låta självklart, men i praktiken är det svårt.

När vi har använt en metod länge blir den lätt en del av vår yrkesidentitet. Om någon kritiserar metoden kan det därför kännas som att personen kritiserar oss. Men en professionell hållning kräver att man kan skilja på sin identitet och sina metoder.

Den viktiga frågan bör därför inte vara: ”Hur kan jag bevisa att min metod är rätt?” En bättre fråga är: ”Vilken information skulle kunna få mig att ändra uppfattning?”

Det är så kunskap utvecklas. Det som var en rimlig rekommendation för tio år sedan kanske inte längre är den bästa rekommendationen idag. Att ändra sig när ny och bättre information blir tillgänglig är därför inte ett tecken på okunskap, utan på lärande.

En PT:s kompetens kan inte bedömas med ett enda mått

Det kanske viktigaste budskapet från den här typen av forskning är att vi behöver vara försiktiga med enkla kvalitetsmått. Antalet år i yrket räcker inte, men det gör inte heller antalet certifikat, antalet följare på sociala medier, hur vältränad tränaren själv är eller om personen har en akademisk examen.

Yrkeskompetens består av flera delar. En skicklig personlig tränare behöver en god kunskapsgrund, praktisk erfarenhet, kommunikationsförmåga, förståelse för individuella skillnader, professionellt omdöme och en vilja att kontinuerligt uppdatera sina kunskaper.

Det är kombinationen som är viktig.

Slutsats: tid skapar möjligheter till kompetens – inte kompetens i sig

Malek och kollegors studie gav ett resultat som fortfarande är relevant att diskutera över två decennier senare. Högre utbildning inom träningsvetenskap och vissa etablerade certifieringar var kopplade till bättre kunskapsresultat, medan antalet år i yrket inte hade samma tydliga samband med kunskap.

Det betyder inte att erfarenhet är oviktig. Tvärtom kan erfarenhet vara en av de viktigaste delarna i en personlig tränares utveckling. Men tid i yrket är framför allt en möjlighet till lärande, inte en garanti för det.

För att erfarenheten ska utveckla kompetensen behöver tränaren reflektera över sitt arbete, söka återkoppling, fortsätta utbilda sig, läsa forskning och vara villig att förändra sina uppfattningar. Den rimliga slutsatsen är därför inte utbildning istället för erfarenhet, utan utbildning tillsammans med erfarenhet.

En bra utbildning skapar grunden. Praktisk erfarenhet gör kunskapen användbar. Reflektion hjälper oss att förstå vad erfarenheten faktiskt betyder, och kontinuerlig fortbildning gör att kunskapen inte stannar kvar där den var den dagen vi tog examen.

Att ha arbetat som PT i tio år kan vara en enorm tillgång. Men den viktigaste frågan är inte bara hur länge du har arbetat, utan hur mycket du har fortsatt att lära dig under tiden.

Vill du lära dig mer om ämnet? Eller vill du kanske byta karriär till PT och kostrådgivare? Anmäl dig till vår PT-utbildning på www.intensivept.se.