Är alla elitatleter dopade?

Det korta och vetenskapligt rimliga svaret är: nej, det finns inget stöd för att alla elitatleter är dopade. Däremot finns det ganska starka skäl att tro att dopning är vanligare än vad positiva dopningstester visar. Skillnaden mellan de två påståendena är viktig. Att säga “alla är dopade” är en cynisk generalisering. Att säga “dopning förekommer, ibland på hög nivå, och tester fångar inte allt” är betydligt mer förenligt med forskningen.

Varför frågan är svår att besvara

Dopning är ett av de svåraste områdena att mäta inom idrottsforskning. Det beror inte bara på att substanser kan ha korta detektionsfönster, utan också på att idrottare som dopar sig har starka skäl att dölja det. Ett negativt dopningstest betyder därför inte automatiskt att en idrottare aldrig har dopat sig. Det betyder bara att testet inte hittade något förbjudet vid just det tillfället.

WADA:s teststatistik visar detta tydligt. I 2023 års globala testdata analyserades 288 865 prover, och andelen så kallade adverse analytical findings var 0,80 %. Men WADA betonar själv att sådana fynd inte är samma sak som bekräftade regelöverträdelser, eftersom resultaten kan påverkas av exempelvis medicinska dispenser, utredningar och senare resultathantering.

I WADA:s separata rapport över anti-doping rule violations för 2023 rapporterades 2 005 regelöverträdelser, från 124 nationer och 94 sporter eller discipliner. Av dessa kom 1 654 från analytiska fynd, alltså det som ofta kallas positiva prov, medan 351 kom från icke-analytiska ärenden som utredningar och underrättelsearbete.

Det här säger två saker samtidigt. För det första: de flesta testade prover är negativa. För det andra: positiva prover är inte ett bra mått på hur många som faktiskt dopar sig.

Vad säger forskningen om hur vanligt dopning är?

Den bästa sammanfattningen är att dopningsprevalens varierar mycket mellan sporter, länder, nivåer, epoker och mätmetoder. En systematisk översikt från 2021 gick igenom 105 studier publicerade mellan 1975 och 2019. Där varierade uppskattad dopningsförekomst från 0 till 73 %, men de flesta studier låg under 5 %. Författarna betonade samtidigt att forskningsläget är splittrat och att skillnader i metod gör det svårt att dra exakta slutsatser för specifika sporter eller nivåer.

Det finns också studier som visar betydligt högre uppskattningar i vissa elitmiljöer. En ofta citerad studie på två stora friidrottstävlingar använde anonymiserade frågetekniker och uppskattade dopning under det senaste året till 43,6 % vid ett världsmästerskap i friidrott och 57,1 % vid Pan-Arab Games. Sådana siffror betyder inte att “alla” är dopade, men de visar att dopning i vissa tävlingsmiljöer kan vara mycket mer omfattande än vad officiell teststatistik antyder.

Samtidigt finns nyare data som pekar på lägre nivåer i andra elitpopulationer. En studie från 2024 på amerikanska elitidrottare som omfattades av WADA-koden fann att 6,5–9,2 % av 1 398 respondenter rapporterade användning av minst en förbjuden substans eller metod under de senaste 12 månaderna. Studien noterade också att den vanligaste kategorin var cannabisbruk i tävling, vilket inte nödvändigtvis motsvarar den typ av prestationshöjande dopning många tänker på när de hör ordet dopning.

En dansk studie på 771 elitidrottare uppskattade den maximala dopningsförekomsten under senaste säsongen till 30,6 %, men samtidigt uppskattades 69,4 % vara ärliga icke-dopare. För livstidsprevalens identifierades en maximal uppskattning på 26 %, medan cirka 74 % kunde uppskattas aldrig ha dopat sig under karriären.

Varför “alla är dopade” inte håller

Påståendet faller på flera nivåer. För att det skulle vara sant skulle dopning behöva vara närmast universell i alla idrotter, alla länder, alla discipliner och båda könen, över både uthållighetsidrott, styrkeidrott, tekniska idrotter, lagidrott och paraidrott. Det finns inget sådant stöd i forskningen.

De bästa studierna visar i stället ett brett spann. Vissa miljöer verkar ha mycket hög risk. Andra verkar ha lägre. Vissa substanser är prestationshöjande på ett tydligt sätt, som anabola androgena steroider, EPO, tillväxthormonrelaterade preparat, stimulantia eller blodmanipulation. Andra regelöverträdelser kan handla om cannabis i tävlingssammanhang, felaktig medicinanvändning, bristande vistelserapportering, kontamination eller administrativa överträdelser. All dopning är regelmässigt allvarlig, men allt är inte samma sak fysiologiskt eller moraliskt.

Det är därför viktigt att skilja mellan tre frågor: Har idrottaren någon gång brutit mot dopningsregler? Har idrottaren använt prestationshöjande substanser systematiskt? Har idrottaren testat positivt? Dessa tre frågor ger inte alltid samma svar.

Varför många ändå misstänker dopning

Misstron är inte tagen ur luften. Idrottshistorien är full av exempel där idrottare, tränare, läkare, förbund eller hela system har dolt dopning under lång tid. När avslöjanden kommer i efterhand framstår tidigare prestationer ofta som naiva att ha trott på. Detta gör att många supportrar börjar tolka exceptionella prestationer som misstänkta per automatik.

Det finns också fysiologiska skäl till misstanke i vissa fall. I idrotter där små förbättringar i syretransport, återhämtning, muskelmassa eller smärttålighet kan avgöra medaljer, kan dopning ge stor konkurrensfördel. På absolut elitnivå är marginalerna ofta minimala. Om en substans förbättrar återhämtning, träningsvolym eller tävlingskapacitet med bara några procent kan det vara skillnaden mellan finalplats och guld.

Men misstanke är inte bevis. En extrem prestation kan bero på genetik, träning, teknik, nutrition, taktik, utrustning, bättre coachning, bättre återhämtning eller helt enkelt exceptionell talang. Det är vetenskapligt ohederligt att automatiskt kalla alla världsklassprestationer för dopade.

Tester fungerar, men de räcker inte ensamma

Dopningstester har flera viktiga funktioner. De kan upptäcka regelbrott, avskräcka vissa idrottare och skapa en risk för dem som dopar sig. Men tester är inte perfekta. Substanser kan gå ur kroppen snabbt. Dosering kan manipuleras. Vissa metoder är svåra att upptäcka direkt. Testfrekvensen varierar mellan länder och sporter. Dessutom är det dyrt att testa ofta, intelligent och utanför tävling.

Det är därför moderna antidopningssystem inte bara bygger på urin- och blodprov. De bygger också på biologiska pass, underrättelsearbete, visselblåsare, utredningar, lagarbete mellan myndigheter och analys av avvikande mönster. WADA:s rapportering visar just detta genom att en betydande del av regelöverträdelserna kommer från icke-analytiska fynd, inte enbart positiva prov.

Är vissa sporter mer utsatta än andra?

Ja, sannolikt. Dopningsincitamenten skiljer sig mellan idrotter. I uthållighetsidrotter kan blodmanipulation, EPO och liknande metoder vara särskilt relevanta eftersom syretransport är avgörande. I styrke- och kraftidrotter kan anabola steroider, tillväxthormonrelaterade preparat och andra muskeluppbyggande eller återhämtningsfrämjande substanser vara mer attraktiva. I sporter med långa säsonger kan återhämtning, smärtlindring och stimulantiabruk bli centrala riskområden.

Men även här ska man vara försiktig. Det betyder inte att alla cyklister, löpare, tyngdlyftare, sprinters, simmare eller skidåkare är dopade. Det betyder att vissa idrotter har högre biologiska incitament för vissa typer av dopning, och att teststrategin därför bör vara riskbaserad.

Den psykologiska och sociala sidan

Dopning handlar inte bara om kemi. Det handlar också om kultur. Idrottare dopar sig sällan i ett vakuum. Beslutet påverkas av träningsmiljö, tränare, ekonomisk press, skador, selektionssystem, sponsorer, nationell prestige, normalisering i gruppen och tron att konkurrenterna redan dopar sig.

Just föreställningen “alla andra gör det” är farlig. Om en ung elitidrottare tror att alla andra dopar sig kan tröskeln att själv göra det bli lägre. Därför är det viktigt att inte slentrianmässigt säga att alla är dopade. Det kan skapa mer dopning, inte mindre.

Den mest rimliga slutsatsen

Den mest evidensbaserade slutsatsen är att elitidrott varken är helt ren eller helt dopad. Dopning finns, ibland i omfattande och organiserade former. Officiella positiva tester underskattar sannolikt den verkliga förekomsten. Samtidigt visar studier inte att alla, eller ens nästan alla, elitidrottare dopar sig.

En mer korrekt formulering vore därför: vissa elitatleter dopar sig, vissa sporter och miljöer verkar ha betydligt högre risk, men det finns inget vetenskapligt stöd för att alla elitatleter är dopade.

För tränare, idrottare och publik är den bästa hållningen varken naivitet eller total cynism. Man bör förstå att dopning förekommer och att systemet har begränsningar, men också respektera att många elitidrottare faktiskt tränar hårt, följer reglerna och presterar rent.

Vill du lära dig mer om ämnet? Eller vill du kanske byta karriär till PT och kostrådgivare? Anmäl dig till vår PT-Utbildning på www.intensivept.se