GLP-1 och styrketräning – hur bevarar man muskler vid viktnedgång?

GLP-1-läkemedel som semaglutid och tirzepatid har förändrat möjligheterna att behandla obesitas och uppnå betydande viktnedgång. Men när kroppsvikten minskar försvinner inte enbart fett. Även muskelmassa och annan fettfri vävnad kan minska, särskilt om man äter för lite protein och inte styrketränar. Hur stor är egentligen risken att förlora muskler vid behandling med GLP-1, och vad kan man göra för att motverka den? Här går vi igenom forskningen och hur styrketräning, kost och återhämtning kan kombineras för att bevara styrka och muskelmassa under viktnedgång.

Vad är GLP-1 och varför påverkar det vikten?

GLP-1 står för glukagonlik peptid-1 och är ett hormon som bland annat frisätts från tarmen efter en måltid. Hormonet är involverat i regleringen av blodsocker, aptit och mättnad. Det stimulerar insulinfrisättningen när blodsockret är förhöjt, hämmar frisättningen av glukagon och påverkar nervsystemets reglering av hunger och födointag.

Läkemedel som semaglutid, den aktiva substansen i bland annat Wegovy och Ozempic, efterliknar effekterna av kroppens GLP-1. Tirzepatid, som finns i Mounjaro, verkar både på GLP-1-receptorn och receptorn för hormonet GIP. Läkemedlen har delvis olika verkningsmekanismer, men gemensamt är att de kan minska hunger och energiintag och därigenom bidra till betydande viktnedgång.

Det som gör dessa läkemedel särskilt effektiva är att många upplever en tydlig minskning av hungern. Personer som tidigare haft svårt att hålla ett kaloriunderskott kan plötsligt känna sig mätta efter betydligt mindre portioner. För vissa minskar även intresset för mat och småätande påtagligt.

Den minskade aptiten är samtidigt en av anledningarna till att muskelmassan behöver uppmärksammas under behandlingen. När det blir lättare att äta mindre kan det också bli svårare att få i sig tillräckligt med protein, energi och andra viktiga näringsämnen. Om man dessutom slutar träna eller minskar sin fysiska aktivitet kan förutsättningarna för att bevara muskelmassa försämras.

Förlorar man muskler när man använder GLP-1?

Ja, en del av viktnedgången vid GLP-1-behandling består vanligtvis av fettfri massa. Det betyder däremot inte att all denna viktförlust utgörs av muskler eller att läkemedlen i sig har visats bryta ner muskelvävnad direkt.

När kroppen går ner i vikt minskar den totala mängden vävnad som behöver försörjas. Det gäller inte bara fettväven. Muskelmassa, vätska och andra komponenter av den fettfria kroppsmassan kan också förändras. Detta är något som sker även vid traditionell viktnedgång genom kostförändringar, utan läkemedelsbehandling.

Ett omfattande kaloriunderskott gör det svårare att bevara muskelmassa. Kroppen får mindre energi tillgänglig samtidigt som muskelvävnaden behöver regelbundna mekaniska belastningar och tillräckligt med aminosyror för att underhållas. Om dessa förutsättningar inte uppfylls kan muskelnedbrytningen över tid överstiga muskeluppbyggnaden.

Vid GLP-1-behandling blir detta särskilt relevant eftersom aptitminskningen ibland är så kraftig att personen får svårt att äta normala måltider. I vissa fall kan illamående, kräkningar eller andra mag-tarmbesvär ytterligare minska näringsintaget.

Det är dock viktigt att inte dra slutsatsen att GLP-1 automatiskt leder till onormalt stor muskelförlust. Studier visar att en betydande del av den viktnedgång som sker med dessa läkemedel kommer från fettmassa. Frågan är snarare hur man kan förbättra fördelningen så att så mycket som möjligt av den förlorade vikten utgörs av fett, samtidigt som styrka och fysisk funktion bevaras.

Vad säger forskningen om muskelförlust vid GLP-1-behandling?

I STEP 1-studien undersöktes bland annat hur behandling med semaglutid påverkade kroppssammansättningen hos personer med övervikt eller obesitas. I en delstudie med 140 deltagare som undersöktes med DXA hade gruppen som fick semaglutid efter 68 veckor minskat sin kroppsvikt med ungefär 15 procent. Fettmassan hade minskat med 19,3 procent, medan den fettfria massan hade minskat med 9,7 procent.

Även om den absoluta mängden fettfri massa minskade ökade dess andel av den totala kroppsvikten. Det innebär att kroppssammansättningen förbättrades, eftersom fettmassan minskade proportionellt mer.

Liknande resultat har observerats för tirzepatid. I en kroppssammansättningsstudie kopplad till SURMOUNT-1 minskade deltagarna som behandlades med tirzepatid i genomsnitt cirka 21 procent i kroppsvikt under 72 veckor. Ungefär 75 procent av den förlorade vikten utgjordes av fettmassa och cirka 25 procent av fettfri massa.

En systematisk översikt och metaanalys från 2026, som omfattade 20 randomiserade studier med sammanlagt över 15 000 deltagare, fann att fettfri massa utgjorde ungefär 25–39 procent av viktnedgången vid behandling med olika inkretinbaserade läkemedel. Andelen varierade mellan läkemedel och studier. Vid viktnedgång genom livsstilsförändringar sågs jämförbara proportioner, medan interventioner som inkluderade styrketräning hade en mer gynnsam fördelning.

Resultaten visar att musklernas bevarande är en viktig del av en välplanerad viktbehandling. De betyder däremot inte att en person som går ner 20 kilo automatiskt förlorar fem kilo skelettmuskler. För att tolka resultaten behöver man förstå vad som faktiskt mäts.

Skillnaden mellan muskelmassa och fettfri massa

Begreppen muskelmassa och fettfri massa används ibland som om de betydde samma sak, men det är en viktig skillnad mellan dem.

Fettfri massa omfattar bland annat skelettmuskulatur, organ, blod, kroppsvatten och andra vävnader som inte är fett. När forskare använder DXA för att mäta kroppssammansättning kan de uppskatta mängden fettmassa och fettfri vävnad, men de får inte ett direkt mått på hur mycket kontraktil muskelvävnad som har försvunnit.

Under en viktnedgång förändras dessutom kroppens vätske- och glykogenlager. Glykogen är den form av kolhydrater som lagras i framför allt muskler och lever. Eftersom glykogen binder vatten kan ett minskat glykogenförråd också påverka mätningar av fettfri massa.

Det betyder att en uppmätt minskning av fettfri massa inte nödvändigtvis motsvarar lika stor förlust av faktisk muskelvävnad.

För att förstå hur väl en person bevarar sin muskulatur behöver man därför titta på flera faktorer samtidigt. Muskelstyrka, fysisk prestationsförmåga, kroppssammansättning och hur personen fungerar i vardagen ger tillsammans en mer rättvisande bild än kroppsvikten ensam.

Styrketräning är den viktigaste träningsformen för att bevara muskler

Styrketräning är en av de mest effektiva åtgärderna för att motverka förlust av muskelmassa under ett kaloriunderskott. Det gäller oavsett om viktnedgången sker genom kostförändringar, obesitaskirurgi eller läkemedelsbehandling.

När en muskel utsätts för tillräckligt hög mekanisk belastning aktiveras signalprocesser som stimulerar muskelproteinsyntesen. Det innebär att kroppen ökar uppbyggnaden av muskelproteiner som svar på träningen. Under ett kaloriunderskott är förutsättningarna för muskeltillväxt ofta sämre än vid energibalans, men samma träningsstimuli hjälper kroppen att bevara den muskelmassa som redan finns.

En systematisk översikt och metaanalys publicerad 2025 undersökte effekterna av styrketräning i samband med kostbaserad viktnedgång hos personer med övervikt eller obesitas. Resultaten visade att styrketräning minskade förlusten av fettfri massa, bidrog till större fettförlust och förbättrade muskelstyrkan jämfört med viktnedgång utan styrketräning.

Det är därför rimligt att betrakta styrketräning som en central del av en behandlingsplan för personer som använder GLP-1-läkemedel, även om det fortfarande behövs fler studier som specifikt undersöker olika styrketräningsprogram i kombination med dessa läkemedel.

För den som tidigare inte har styrketränat kan ett relativt enkelt program ge betydande förbättringar. Den som redan är vältränad behöver däremot en tillräckligt hög träningsbelastning för att bibehålla sina muskler och sin styrka.

Hur ofta bör man styrketräna när man använder GLP-1?

För de flesta är två till tre styrketräningspass per vecka en lämplig utgångspunkt. Den träningsmängden gör det möjligt att stimulera kroppens större muskelgrupper regelbundet utan att återhämtningen blir alltför krävande.

Ett helkroppsprogram är ofta särskilt lämpligt för personer som är nya på gymmet eller som har svårt att få in många träningspass i vardagen. Genom att träna hela kroppen två eller tre gånger i veckan får varje muskelgrupp återkommande belastning.

Ett pass kan exempelvis innehålla benpress eller knäböj, höftlyft eller en variant av marklyft, rodd, bröstpress, latsdrag och någon kompletterande övning för bålmuskulaturen. Övningarna behöver inte vara avancerade. Det viktiga är att de belastar de stora muskelgrupperna och kan genomföras med god teknik.

För en nybörjare kan två arbetsset per övning vara en rimlig start. Efter hand kan träningsvolymen ökas till exempelvis två till tre arbetsset, beroende på återhämtning och tidigare träningsvana. Ett repetitionsintervall på ungefär 6–15 repetitioner fungerar bra för många övningar, men även högre repetitionsantal kan stimulera muskulaturen om seten genomförs med tillräckligt hög ansträngning.

Träningen bör vara utmanande. Att regelbundet avsluta ett set när man uppskattar att ytterligare en till tre repetitioner hade varit möjliga är en praktisk metod för att säkerställa att musklerna får en tillräcklig stimulans. Nybörjare och personer med nedsatt fysisk förmåga kan däremot behöva börja med en större marginal.

Den som redan styrketränar fyra eller fem dagar i veckan behöver inte automatiskt minska träningsfrekvensen på grund av GLP-1-behandling. Däremot kan det bli nödvändigt att anpassa träningsvolymen om ett lägre energiintag påverkar återhämtningen.

Behöver man träna tungt för att behålla musklerna?

Det finns en vanlig föreställning om att styrketräning under viktnedgång ska bestå av lätta vikter och många repetitioner. I praktiken finns det ingen anledning att systematiskt övergå till lättare träning enbart för att man vill gå ner i vikt.

Musklerna behöver fortfarande en tillräckligt kraftig belastning för att bibehålla sin storlek och funktion. För en person som redan tränar regelbundet är det därför ofta fördelaktigt att försöka behålla en stor del av sin tidigare styrka.

Det innebär inte att varje träningspass ska bestå av maximala lyft. Träning med måttliga belastningar kan också vara effektiv för att bevara muskelmassa, förutsatt att ansträngningsgraden är tillräckligt hög.

En viktig skillnad mellan träning för maximal muskeltillväxt och träning för att bevara muskler är att den senare ofta kan genomföras med en lägre total träningsvolym. Man behöver inte nödvändigtvis fortsätta öka antalet set eller övningar under ett stort kaloriunderskott.

För den som använder GLP-1 och har svårt att äta tillräckligt kan det därför vara klokare att prioritera kvaliteten i träningspassen framför att försöka genomföra så många pass som möjligt.

Proteinintag vid GLP-1 – hur mycket protein behövs?

Protein är en av de viktigaste näringsfaktorerna när målet är att bevara muskelmassa under viktnedgång. Det beror på att muskelvävnad kontinuerligt bryts ner och byggs upp, och att protein tillför de aminosyror som behövs för att bilda nya muskelproteiner.

Vid kaloriunderskott kan ett högre proteinintag bidra till att minska förlusten av muskelmassa, särskilt i kombination med styrketräning.

För många vuxna som genomgår viktnedgång rekommenderas ett proteinintag på ungefär 1,2–1,6 gram per kilo kroppsvikt och dag. Hos personer med obesitas kan det emellertid vara mer lämpligt att beräkna behovet utifrån en justerad kroppsvikt eller en individuellt bedömd referensvikt, eftersom beräkningar utifrån den faktiska vikten annars kan leda till onödigt höga proteinmål. Behovet varierar med bland annat ålder, träningsnivå, kroppssammansättning och hälsotillstånd.

För en person där 80 kilo är en lämplig beräkningsvikt motsvarar intervallet 96–128 gram protein per dag. Det är inte ett exakt krav som måste uppfyllas varje dag, utan ett praktiskt riktvärde som kan anpassas efter individuella förutsättningar.

Den som styrketränar regelbundet kan ibland ha nytta av att ligga i den övre delen av intervallet. Samtidigt är det viktigt att förstå att mer protein inte automatiskt leder till bättre resultat. Om proteinintaget redan är tillräckligt ger ytterligare stora mängder sannolikt begränsad nytta för muskelbevarandet.

Personer med vissa sjukdomar, framför allt njursjukdom, kan behöva särskilt anpassade proteinrekommendationer. Därför bör kostupplägget vid medicinsk viktbehandling vid behov utformas tillsammans med dietist eller ansvarig vårdgivare.

Fördela proteinet över dagens måltider

När aptiten minskar kraftigt kan det bli svårt att få i sig tillräckligt med protein genom vanliga måltider. Det gäller särskilt om personen tidigare har varit van vid stora portioner och nu blir mätt efter några få tuggor.

En praktisk strategi är att fördela proteinintaget över flera måltider i stället för att försöka få i sig nästan allt vid ett enda tillfälle. För många kan tre måltider med ungefär 25–40 gram protein vardera vara en fungerande modell, kompletterat med ett proteinrikt mellanmål vid behov.

Det finns fysiologiska skäl att fördela proteinintaget eftersom varje proteinrik måltid stimulerar muskelproteinsyntesen. Samtidigt är det totala dagliga proteinintaget en mycket viktig faktor, och det finns inget exakt antal gram som passar alla individer eller som utgör en absolut övre gräns för vad kroppen kan använda.

För den som har svårt att äta stora portioner kan proteinrika livsmedel med relativt hög näringstäthet vara särskilt användbara. Exempel är kvarg, grekisk yoghurt, keso, ägg, fisk, kyckling, tofu och andra sojaprodukter. Även proteinpulver kan vara ett praktiskt komplement när det är svårt att nå proteinmålet genom vanlig mat.

Proteinshakes är däremot inte nödvändiga för den som redan får i sig tillräckligt med protein. De bör inte heller rutinmässigt ersätta fullvärdiga måltider, eftersom kroppen behöver betydligt fler näringsämnen än protein.

Vad gör man när GLP-1 minskar aptiten så mycket att man knappt kan äta?

En av de praktiska utmaningarna med GLP-1-behandling är att den minskade hungern ibland gör det svårt att äta en näringsmässigt tillräcklig kost.

För en person som försöker minska i vikt kan detta till en början uppfattas som positivt. Men om energiintaget blir mycket lågt under längre tid kan det försämra träningsförmågan, återhämtningen och möjligheten att bevara muskelmassa. Risken för otillräckligt intag av vitaminer och mineraler ökar också.

Det är därför viktigt att skilja mellan att äta mindre än tidigare och att äta så lite att kroppen inte får tillräckligt med näring.

En användbar princip är att prioritera näringstäta livsmedel framför att fylla magen med stora mängder energifattig mat. Grönsaker, frukt och fiberrika livsmedel är fortfarande viktiga, men om portionsstorlekarna är mycket små behöver måltiderna också innehålla tillräckliga mängder protein, fett och andra energigivande näringsämnen.

För en person som blir snabbt mätt kan det fungera bättre att äta fyra mindre måltider än två stora. Proteinrika mellanmål, yoghurt, ägg eller en mindre smoothie kan göra det lättare att få i sig näring utan att behöva äta stora portioner.

Vid illamående kan mindre måltider och en anpassning av måltidernas fettinnehåll ibland underlätta. Om mag-tarmbesvären är ihållande eller om det blir svårt att få i sig mat och vätska bör behandlande läkare kontaktas. Kraftig aptitdämpning och svårigheter att äta ska inte betraktas som ett mål i sig.

Hur stort kaloriunderskott är lämpligt om man vill behålla muskler?

Ett kaloriunderskott är normalt en central förutsättning för viktnedgång. Men ett större underskott är inte automatiskt bättre, särskilt när man samtidigt vill bevara muskelmassa och kunna fortsätta träna.

Vid ett mycket stort energiunderskott kan kroppen få svårare att återhämta sig från styrketräning. Träningsprestationen kan försämras, den spontana fysiska aktiviteten minska och risken för otillräckligt näringsintag öka.

För personer som genomgår GLP-1-behandling är det därför viktigt att inte enbart eftersträva så snabb viktnedgång som möjligt.

Det finns ingen enskild optimal viktnedgångstakt som gäller för alla. Utgångsvikt, kroppssammansättning, ålder, sjukdomar och tidigare träningsvana påverkar vad som är lämpligt. Personer med högre kroppsvikt kan också uppleva en snabbare initial viktnedgång, delvis till följd av förändringar i vätska och glykogen.

Det viktiga är att viktnedgången sker med bibehållen näringsmässig kvalitet och så god fysisk funktion som möjligt. Om en person snabbt går ner i vikt samtidigt som styrkan sjunker kraftigt, orken försvinner och matintaget blir mycket begränsat finns anledning att se över upplägget tillsammans med vårdgivaren.

Läkemedelsbehandlingens dosering ska alltid hanteras av ansvarig förskrivare. En personlig tränare bör inte rekommendera att klienten själv ändrar dosen för att påverka viktnedgångstakten.

Kan man bygga muskler samtidigt som man går ner i vikt med GLP-1?

Det är möjligt att öka muskelmassan samtidigt som kroppsfettet minskar. Detta kallas ofta kroppsomposition eller body recomposition.

Förutsättningarna är generellt bäst hos personer som är nybörjare inom styrketräning, återupptar träningen efter ett längre uppehåll eller har relativt stora fettreserver och tidigare inte har tränat regelbundet.

För dessa personer kan ett välplanerat styrketräningsprogram leda till förbättrad styrka och ibland ökad muskelmassa trots att kroppsvikten minskar.

För en redan vältränad person blir situationen mer utmanande. Ju mer utvecklad muskulaturen är, desto svårare blir det vanligtvis att bygga ytterligare muskler under ett kaloriunderskott. I dessa fall är det ofta mer realistiskt att prioritera bibehållen muskelmassa och styrka framför att försöka maximera muskeltillväxten.

När det gäller specifikt GLP-1-behandling är forskningen om muskeltillväxt i kombination med olika styrketräningsprogram fortfarande begränsad. Det finns goda skäl att tro att samma grundläggande principer för styrketräning och näring gäller, men man bör vara försiktig med att lova att styrketräning helt kan förhindra förlusten av fettfri massa under läkemedelsbehandling.

Konditionsträning och GLP-1 – behövs både styrka och kondition?

Konditionsträning har en viktig funktion vid viktnedgång, även om styrketräning bör prioriteras när huvudmålet är att bevara muskelmassa.

Promenader, cykling, simning och annan konditionsträning bidrar till bättre hjärt-kärlhälsa, kondition och fysisk arbetskapacitet. Regelbunden fysisk aktivitet kan också underlätta långsiktig viktkontroll och bidra till förbättrad metabol hälsa.

Det är däremot viktigt att skilja på konditionsträningens och styrketräningens effekter. Konditionsträning innebär inte samma typ av mekanisk belastning på muskulaturen som styrketräning och är generellt mindre effektiv för att motverka förlust av fettfri massa.

En kombination av träningsformerna ger därför ofta det mest heltäckande resultatet.

En person som använder GLP-1 skulle exempelvis kunna genomföra två eller tre helkroppspass per vecka och komplettera med regelbundna promenader eller lättare cykling. För personer som har möjlighet att träna mer kan ett långsiktigt mål vara minst 150 minuter konditionsinriktad fysisk aktivitet på måttlig intensitet per vecka, i kombination med regelbunden styrketräning.

För den som tidigare varit mycket stillasittande behöver man däremot inte börja på den nivån. En successiv ökning av träningsmängden är ofta bättre än att försöka förändra allt på en gång.

Är kreatin användbart under GLP-1-behandling?

Kreatin är ett av de mest studerade kosttillskotten inom styrketräning. Det finns god evidens för att kreatinmonohydrat kan förbättra prestationsförmågan vid kortvarigt, högintensivt muskelarbete och bidra till förbättrade träningsresultat över tid.

Eftersom styrketräning är viktigt för att bevara muskelmassa under viktnedgång är det rimligt att överväga kreatin som ett möjligt komplement.

En vanlig mängd i studier på friska vuxna är cirka 3–5 gram kreatinmonohydrat per dag. Effekten kommer framför allt genom att kreatin kan förbättra möjligheten att utföra högintensivt muskelarbete och därigenom stödja träningen.

Det finns däremot ännu inte tillräckligt stark evidens för att säga att kreatin specifikt förhindrar muskelförlust hos personer som behandlas med semaglutid eller tirzepatid. Den möjliga nyttan bygger huvudsakligen på forskning om kreatin och styrketräning i andra sammanhang.

Kreatin kan också öka mängden vatten i muskelvävnaden, vilket ibland leder till en mindre viktökning på vågen. Detta är inte samma sak som ökad fettmassa.

För personer med njursjukdom eller andra medicinska tillstånd bör användningen bedömas individuellt.

Äldre personer behöver vara särskilt uppmärksamma på muskelmassan

Med stigande ålder ökar risken för sarkopeni, ett tillstånd som innebär nedsatt muskelmassa och muskelfunktion. Åldrandet kan också medföra en försämrad förmåga att svara på de stimuli som normalt stimulerar muskelproteinsyntesen.

För en äldre person som genomgår betydande viktnedgång kan muskelförlust därför få större konsekvenser än för en yngre, fysiskt aktiv person.

Minskad muskelstyrka kan påverka balansen, gångförmågan, möjligheten att resa sig från en stol och förmågan att klara vardagliga aktiviteter. Vid uttalad muskelsvaghet kan även fallrisken öka.

Därför bör behandling av obesitas hos äldre inte enbart fokusera på hur mycket kroppsvikten minskar. Det är minst lika viktigt att följa förändringar i muskelstyrka och fysisk funktion.

Individuellt anpassad styrketräning kan vara särskilt värdefull. Även personer i hög ålder kan förbättra sin muskelstyrka genom regelbunden träning, förutsatt att belastningen och övningsvalet anpassas efter deras förutsättningar.

För äldre personer kan det dessutom vara extra viktigt att säkerställa ett tillräckligt proteinintag. Om aptiten är kraftigt nedsatt kan stöd från dietist behövas för att förebygga undernäring och förlust av muskelmassa.

Hur vet man om man förlorar muskler eller bara fett?

Att enbart följa kroppsvikten ger begränsad information om vad som händer med kroppssammansättningen. Två personer kan gå ner lika många kilo men få helt olika förändringar i fettmassa, muskelmassa och fysisk prestationsförmåga.

En person som går ner 15 kilo och samtidigt behåller större delen av sin styrka har sannolikt ett mer gynnsamt förlopp än en person som går ner lika mycket men får en kraftigt försämrad fysisk funktion. Samtidigt kan man inte avgöra den exakta muskelmassan enbart genom att studera styrkeutvecklingen.

Kroppssammansättningen kan följas med exempelvis DXA eller bioelektrisk impedansanalys, BIA. DXA används ofta i forskning och kan ge relativt detaljerad information om fettmassa och fettfri massa. BIA är mer lättillgängligt men påverkas bland annat av vätskebalans, måltider och andra mätförhållanden.

För att kunna jämföra upprepade mätningar bör de därför genomföras under så likartade förhållanden som möjligt.

Det kan också vara användbart att dokumentera styrketräningsresultat över tid. Om vikterna och repetitionsantalen i exempelvis benpress, rodd och bröstpress förblir relativt stabila under viktnedgången är det en positiv signal.

Styrkeutveckling är dock inte ett perfekt mått på muskelmassa. Resultaten påverkas även av teknik, nervsystemets anpassningar, dagsform och förändringar i kroppsvikt.

En kombination av kroppssammansättningsmätningar, styrketester och bedömning av fysisk funktion ger därför bäst förutsättningar att upptäcka ogynnsamma förändringar.

Exempel på träningsupplägg för en person som använder GLP-1

Tänk dig en person som väger 105 kilo, nyligen har påbörjat läkemedelsbehandling mot obesitas och inte har styrketränat regelbundet tidigare. Personen upplever betydligt mindre hunger än tidigare och har börjat gå ner i vikt.

I det här läget kan två helkroppspass per vecka vara en lämplig start, exempelvis måndag och torsdag. Passen kan bestå av benpress, bröstpress, sittande rodd, höftlyft, latsdrag och en enkel bålövning.

Under de första veckorna kan personen genomföra två arbetsset per övning med en belastning som gör det möjligt att utföra ungefär 8–12 repetitioner med god teknik. När rörelserna känns bekväma och återhämtningen fungerar kan belastningen successivt ökas.

Mellan passen kan personen promenera eller utföra annan lättare konditionsträning. Aktiviteten bör anpassas efter tidigare träningsvana och dagsform.

Samtidigt behöver kosten planeras så att personen får i sig tillräckligt med protein och övriga näringsämnen trots den minskade aptiten. Ett individuellt proteinmål kan tas fram utifrån en lämplig beräkningsvikt och fördelas över dagens måltider.

Efter några veckor går det att utvärdera hur kroppsvikten, styrkan, träningsförmågan och energiintaget har utvecklats. Om personen återhämtar sig bra kan träningen utökas. Om styrkan däremot försämras tydligt samtidigt som personen har svårt att äta behöver man undersöka om näringsintaget och återhämtningen är tillräckliga.

Det här är ett exempel på hur styrketräning kan integreras i en medicinsk viktbehandling, inte ett universellt program som passar alla. Personer med exempelvis diabeteskomplikationer, hjärt-kärlsjukdom eller betydande rörelsebegränsningar kan behöva särskilda anpassningar.

Vanliga misstag vid styrketräning och GLP-1-behandling

Ett av de vanligaste misstagen är att betrakta så snabb viktnedgång som möjligt som det viktigaste målet. Det kan leda till att man accepterar ett alltför lågt energiintag och bortser från hur kroppens prestationsförmåga utvecklas.

Ett annat misstag är att prioritera konditionsträning helt på bekostnad av styrketräning. Promenader och annan aerob aktivitet är mycket värdefulla, men de ersätter inte den mekaniska belastning som musklerna behöver för att bibehålla sin storlek och styrka.

Det förekommer också att personer försöker kompensera ett lågt energiintag med stora mängder proteinpulver. Protein kan vara ett användbart komplement, men det kan inte ersätta behovet av tillräcklig energi, vitaminer, mineraler och en varierad kost.

Ett fjärde problem är att försöka fortsätta träna på exakt samma nivå som före viktnedgången trots att återhämtningsförmågan förändrats. Personer som tidigare tränat hårt nästan varje dag kan ibland behöva minska antalet set eller justera träningsintensiteten under perioder då energiintaget är mycket begränsat.

Slutligen är det viktigt att inte tolka varje minskning av fettfri massa som att kroppen förlorat motsvarande mängd skelettmuskler. Kroppssammansättningen är komplex och bör alltid tolkas tillsammans med styrka, fysisk funktion och övriga hälsomarkörer.

Personliga tränarens roll vid GLP-1-behandling

I takt med att fler personer behandlas med GLP-1-läkemedel kommer personliga tränare sannolikt oftare att möta klienter som genomgår läkemedelsassisterad viktnedgång.

Det innebär att kunskap om kroppssammansättning, styrketräning, energiunderskott och återhämtning blir allt viktigare.

En personlig tränare kan hjälpa klienten att utveckla och bibehålla sin muskelstyrka genom ett individuellt anpassat träningsprogram. Tränaren kan också följa utvecklingen över tid, justera träningsbelastningen och uppmärksamma om klientens prestationsförmåga försämras.

När det gäller kosten kan en tränare med relevant utbildning ge allmän vägledning om protein, måltidsplanering och träningsrelaterad nutrition inom ramen för sin kompetens. Däremot ska läkemedelsdosering, medicinska biverkningar och behandling av näringsbrister hanteras av legitimerad vårdpersonal.

Samarbete mellan läkare, dietist och personlig tränare kan därför vara särskilt värdefullt när en person genomgår omfattande viktnedgång.

Det övergripande målet bör vara att förbättra kroppssammansättningen, den fysiska prestationsförmågan och hälsan, inte enbart att få siffran på vågen att minska.

Vad händer med musklerna när man slutar med GLP-1?

Efter avslutad GLP-1-behandling återkommer aptiten ofta i större utsträckning, och många upplever en viktuppgång. Hur stor viktuppgången blir varierar mellan individer och beror bland annat på fortsatt behandling, kostvanor, fysisk aktivitet och andra faktorer.

En viktig fråga är vad som händer med kroppssammansättningen om en person först förlorar fett och muskelmassa och sedan går upp i vikt igen.

Viktuppgång innebär inte automatiskt att samma proportioner av fett och muskelmassa återkommer. Om personen återgår till ett högre energiintag utan regelbunden styrketräning finns det en risk att en stor del av viktökningen utgörs av fettmassa.

Detta är ytterligare ett argument för att etablera långsiktiga träningsvanor redan under behandlingen.

I en randomiserad studie av träning och liraglutid, med uppföljning efter att interventionerna avslutats, sågs bättre förutsättningar att bibehålla viktnedgången hos deltagare som hade tränat jämfört med dem som enbart hade fått läkemedelsbehandling. Resultaten talar för att träning kan ha en viktig funktion även efter avslutad behandling, även om studien inte visar att alla former av träning ger samma effekt.

För personer som använder GLP-1 bör fysisk aktivitet och styrketräning därför ses som långsiktiga vanor snarare än tillfälliga insatser under själva viktnedgången.

Sammanfattning – så bevarar du muskler vid viktnedgång med GLP-1

GLP-1-baserade läkemedel kan ge betydande viktnedgång och viktiga hälsovinster för personer med obesitas. Forskningen visar samtidigt att en del av den förlorade vikten vanligtvis består av fettfri massa. Hur stor del som utgörs av faktisk muskelvävnad är svårare att fastställa.

Det finns däremot starka skäl att kombinera läkemedelsbehandling med regelbunden styrketräning och ett tillräckligt näringsintag. Styrketräning ger musklerna de belastningsstimuli som behövs för att bevara styrka och muskelmassa, medan protein tillför de aminosyror som behövs för muskelvävnadens underhåll.

För många kan två till tre styrketräningspass per vecka, ett individuellt anpassat proteinintag och en genomtänkt måltidsstruktur vara en bra grund. Träningsvolymen behöver anpassas efter tidigare erfarenhet, återhämtning och hur kroppen reagerar på viktnedgången.

Det är också viktigt att följa mer än bara kroppsvikten. Muskelstyrka, kroppssammansättning, fysisk funktion och näringsstatus ger tillsammans en bättre bild av hur behandlingen påverkar kroppen.

Den mest framgångsrika viktnedgången är inte nödvändigtvis den som sker snabbast. Det är den som förbättrar hälsan, minskar överskottsfettet och samtidigt bevarar så mycket som möjligt av den muskelmassa och fysiska kapacitet som behövs för ett aktivt liv.