Tesamorelin – Allt du behöver veta om peptiden, fettförbränning, tillväxthormon och forskningen

Tesamorelin är en syntetisk peptid som påverkar kroppens egen produktion av tillväxthormon och har fått allt större uppmärksamhet inom träning, kroppssammansättning och hormonell hälsa. Till skillnad från många andra peptider som marknadsförs för fettförbränning finns det faktiskt flera större kliniska studier på tesamorelin. Resultaten visar bland annat en tydlig minskning av visceralt fett, det fett som omger våra inre organ. Men betyder det att tesamorelin är en effektiv metod för viktnedgång, muskeluppbyggnad eller förbättrad hälsa hos friska människor? I den här artikeln går vi igenom hur tesamorelin fungerar, vad forskningen visar, vilka risker som finns och vad man behöver känna till innan man drar slutsatser om peptidens användningsområden.

Vad är tesamorelin?

Tesamorelin är en syntetiskt framställd peptid som fungerar som en analog till kroppens eget tillväxthormonfrisättande hormon, GHRH (Growth Hormone-Releasing Hormone). Det innebär att ämnet efterliknar ett naturligt hormon vars huvudsakliga uppgift är att stimulera hypofysen att frisätta tillväxthormon, ofta förkortat GH efter det engelska namnet Growth Hormone.

Peptiden består av 44 aminosyror och är en modifierad version av kroppens naturliga GHRH. Modifieringen gör molekylen mer motståndskraftig mot enzymatisk nedbrytning, vilket förbättrar dess användbarhet som läkemedel. Tesamorelin är alltså inte tillväxthormon i sig, utan en substans som stimulerar kroppen att öka den egna frisättningen av tillväxthormon.

Den här skillnaden är viktig. När tillväxthormon tillförs direkt utifrån kringgår man delar av kroppens normala reglering av hormonproduktionen. Tesamorelin verkar däremot genom hypofysens befintliga system för frisättning av tillväxthormon. Det betyder inte att behandlingen är riskfri eller att hormonnivåerna automatiskt hålls inom normala gränser. Även stimulering av kroppens egen hormonproduktion kan leda till fysiologiskt betydelsefulla förändringar och biverkningar.

Tesamorelin utvecklades framför allt för behandling av en specifik förändring i kroppens fettfördelning hos personer med HIV. Läkemedlet godkändes i USA 2010 under namnet Egrifta och har senare vidareutvecklats i nya beredningar. Dess medicinska användningsområde skiljer sig därmed väsentligt från hur substansen ofta beskrivs inom träningsvärlden, där den ibland marknadsförs som en generell fettförbränningspeptid.

Hur fungerar tesamorelin i kroppen?

För att förstå tesamorelins effekter behöver vi först förstå hur kroppens tillväxthormonsystem fungerar. Hypotalamus, som är en del av hjärnan, producerar GHRH. Detta hormon transporteras till hypofysen och stimulerar frisättningen av tillväxthormon. Samtidigt regleras processen av bland annat somatostatin, ett hormon som hämmar frisättningen av GH.

När tillväxthormon frisätts påverkar det flera olika vävnader och metabola processer. En del av effekterna sker direkt genom tillväxthormonets receptorer, medan andra förmedlas genom insulinliknande tillväxtfaktor 1, IGF-1. IGF-1 bildas bland annat i levern som svar på stimulering från tillväxthormon och har betydelse för tillväxt, vävnadsomsättning och olika anabola processer.

Tesamorelin binder till GHRH-receptorer i hypofysen och ökar frisättningen av kroppseget tillväxthormon. Detta leder i sin tur till högre nivåer av IGF-1. De hormonella förändringarna kan påverka fettomsättning, glukosmetabolism, vätskebalans och kroppssammansättning.

En av tillväxthormonets viktigaste metabola effekter är stimuleringen av lipolys, alltså nedbrytningen av triglycerider i fettvävnaden till fria fettsyror och glycerol. Tillväxthormon kan också påverka hur kroppen använder olika energisubstrat och hur fett distribueras mellan olika vävnader.

Det är framför allt effekterna på fettvävnaden som gör tesamorelin vetenskapligt intressant. Kliniska studier har visat att substansen kan minska mängden fett inne i bukhålan, men resultaten behöver förstås utifrån vilka personer som faktiskt har studerats och vilka andra förändringar som har, eller inte har, kunnat påvisas.

Tesamorelin och visceralt fett – varför är detta så intressant?

När vi talar om bukfett är det viktigt att skilja mellan underhudsfett och visceralt fett. Underhudsfett, eller subkutant fett, ligger mellan huden och muskulaturen. Det är denna fettvävnad vi till stor del känner när vi exempelvis tar tag i ett hudveck på magen.

Visceralt fett ligger däremot djupare inne i bukhålan, omkring organ som tarmar och lever. Detta fett har en annan metabol profil än underhudsfett och är starkare kopplat till flera kardiometabola riskfaktorer.

En hög mängd visceralt fett är på befolkningsnivå förknippad med ökad risk för insulinresistens, typ 2-diabetes, förhöjda blodfetter och hjärt-kärlsjukdom. Fettvävnaden är dessutom inte bara ett passivt energilager, utan fungerar som ett hormonellt och metaboliskt aktivt organ som producerar och frisätter olika signalämnen.

Detta innebär inte att allt visceralt fett är skadligt. En viss mängd är normal och fyller fysiologiska funktioner. Problemet uppstår framför allt när mängden ökar i samband med andra ogynnsamma metabola förändringar.

Tesamorelin har i kliniska studier visat sig kunna minska mängden visceralt fett utan att nödvändigtvis orsaka någon större förändring av den totala kroppsvikten. Det gör substansen intressant ur ett forskningsperspektiv, eftersom förändringar i fettfördelning inte alltid kan avläsas på en vanlig personvåg.

Vad säger forskningen om tesamorelin och fettförbränning?

Den starkaste evidensen för tesamorelin kommer från randomiserade, placebokontrollerade studier på personer med HIV och onormal ansamling av bukfett, ett tillstånd som kan förekomma vid HIV-associerad lipodystrofi.

En av de mest betydelsefulla studierna publicerades 2007 i den vetenskapliga tidskriften New England Journal of Medicine under titeln Metabolic Effects of a Growth Hormone-Releasing Factor in Patients with HIV.

I studien deltog 412 personer med HIV och ökad mängd bukfett. Deltagarna randomiserades till behandling med tesamorelin eller placebo under 26 veckor. Forskarna undersökte bland annat förändringar i mängden visceralt fett, blodfetter, IGF-1 och olika metabola markörer.

Resultaten var tydliga. Gruppen som fick tesamorelin minskade sitt viscerala fett med i genomsnitt 15,2 procent, medan placebogruppen i stället ökade sitt viscerala fett med cirka 5 procent.

Det är en betydande skillnad mellan grupperna, särskilt med tanke på att det inte handlade om en traditionell viktminskningsbehandling baserad på ett planerat energiunderskott. Resultaten visar att en hormonell intervention kan förändra kroppens fettfördelning på ett mätbart sätt.

Ytterligare studier har visat liknande effekter. Sammantaget har kliniska undersökningar på den aktuella patientgruppen rapporterat minskningar av visceralt fett på ungefär 15–20 procent över en behandlingsperiod på sex till tolv månader.

Det finns emellertid en mycket viktig begränsning. Studierna genomfördes huvudsakligen på personer med HIV-associerad bukfettsansamling, inte på friska personer som vill minska sin fettprocent inför sommaren eller förbättra sin kroppsform genom styrketräning. Resultaten kan därför inte utan vidare överföras till en frisk, tränande befolkning.

En minskning med 15 procent av det viscerala fettet innebär dessutom inte att personens totala kroppsfett minskar med 15 procent. Det är två helt olika mått som ibland förväxlas i marknadsföringen av peptider.

Leder tesamorelin till viktnedgång?

En vanlig missuppfattning är att en substans som minskar bukfett automatiskt måste vara effektiv för generell viktnedgång. Tesamorelin är ett bra exempel på varför detta inte alltid stämmer.

I de kliniska studierna har effekten på den totala kroppsvikten varit relativt liten, trots att den viscerala fettmassan har minskat. Tesamorelin beskrivs därför som i huvudsak viktneutralt och är inte godkänt som läkemedel för generell viktnedgång.

En person kan alltså få en minskning av fettvävnaden inne i bukhålan utan att se någon dramatisk förändring på vågen. Det beror dels på att det viscerala fettet bara utgör en del av den totala fettmassan, dels på att kroppens olika vävnadskomponenter kan förändras på andra sätt.

För personer vars huvudsakliga mål är att gå ner i vikt eller minska den totala fettprocenten är det därför missvisande att beskriva tesamorelin som ett alternativ till etablerade viktminskningsbehandlingar.

Det finns också en viktig skillnad mellan att öka fettmobiliseringen och att åstadkomma en varaktig minskning av kroppens totala energilager. Ökad lipolys innebär att mer lagrat fett bryts ner och frigörs som fettsyror, men dessa fettsyror måste också användas som energi för att nettoförlust av kroppsfett ska uppstå.

För långsiktig viktreglering spelar energibalans, kostvanor, fysisk aktivitet, sömn och individuella medicinska förutsättningar fortfarande avgörande roller.

Tesamorelin och leverfett – ett lovande forskningsområde

Utöver effekten på visceralt fett har tesamorelin undersökts som en möjlig behandling för ökad fettansamling i levern. Detta är särskilt intressant eftersom leverförfettning är kopplad till metabola störningar och i vissa fall kan utvecklas till inflammation och leverfibros.

En randomiserad, dubbelblind och placebokontrollerad studie publicerades 2019 i tidskriften The Lancet HIV. Forskarna undersökte 61 personer med HIV och leverförfettning. Deltagarna behandlades med tesamorelin eller placebo under tolv månader.

Resultaten visade att tesamorelin minskade mängden leverfett signifikant jämfört med placebo. Den relativa minskningen av leverfettet var ungefär 37 procent större än i kontrollgruppen, vilket motsvarade en absolut skillnad på cirka 4,1 procentenheter i leverns fettandel.

En annan intressant observation var att 35 procent av deltagarna som fick tesamorelin nådde en leverfettandel under 5 procent, jämfört med endast 4 procent i placebogruppen.

Forskarna såg även tecken på minskad progression av leverfibros, alltså den ärrbildning som kan utvecklas vid långvarig leversjukdom. Studien visade däremot inte någon säker förbättring av redan etablerad fibros.

Resultaten är lovande, men bör tolkas försiktigt. Studien var förhållandevis liten, genomfördes på en specifik patientpopulation och kunde inte fastställa om behandlingen leder till färre fall av cirros, leversvikt eller andra långsiktiga komplikationer.

Det finns heller inte tillräckligt stark evidens för att rekommendera tesamorelin som generell behandling mot leverförfettning hos personer utan HIV. Att en behandling fungerar i en viss patientgrupp innebär inte automatiskt att samma effekt eller risk–nytta-förhållande gäller för andra människor.

Kan tesamorelin förbättra blodfetter och insulinkänslighet?

Eftersom visceralt fett är kopplat till metabol hälsa är det naturligt att fråga sig om en minskning av denna fettvävnad också leder till förbättrade blodvärden.

I vissa kliniska studier har behandling med tesamorelin lett till lägre triglyceridnivåer och gynnsamma förändringar i vissa blodfettsmarkörer. I den större studien från 2007 minskade triglyceriderna i behandlingsgruppen, medan de i stället steg i placebogruppen.

Senare analyser har också visat att personer som svarar särskilt bra på behandlingen, genom att uppnå en tydlig minskning av det viscerala fettet, ofta uppvisar en mer gynnsam metabol utveckling än personer som får en liten eller ingen fettminskning.

Men bilden är inte entydigt positiv. Tillväxthormon har komplexa effekter på glukosomsättningen och kan motverka insulinets verkan i vissa vävnader. Stimulering av GH-systemet kan därför samtidigt öka risken för försämrad glukostolerans.

I det samlade kliniska underlaget som ligger till grund för läkemedlets amerikanska produktinformation nådde omkring 5 procent av dem som behandlades med tesamorelin ett HbA1c-värde i diabetesområdet, jämfört med omkring 1 procent i placebogruppen under 26 veckor.

Det är därför fel att utgå från att minskat visceralt fett genom tesamorelin automatiskt innebär förbättrad insulinkänslighet. De olika hormonella effekterna kan delvis dra åt olika håll.

Det är också viktigt att skilja mellan förbättrade laboratorievärden och faktiska hälsovinster. Att triglycerider eller leverfett minskar är intressant, men det är inte samma sak som att forskningen har visat minskad risk för hjärtinfarkt, stroke eller förtida död. Tesamorelins långsiktiga hjärt-kärlsäkerhet är fortfarande inte fastställd.

Kan tesamorelin öka muskelmassan?

Tesamorelin diskuteras ibland inom bodybuilding och prestationsinriktad träning eftersom ämnet ökar frisättningen av tillväxthormon och nivåerna av IGF-1. Båda dessa hormoner har funktioner som är relaterade till kroppens tillväxt och vävnadsomsättning.

Det kan därför låta rimligt att högre nivåer skulle leda till snabbare muskeltillväxt, men fysiologisk rimlighet är inte samma sak som dokumenterad effekt.

Tillväxthormon kan påverka kroppssammansättningen och mängden fettfri massa. Däremot är fettfri massa ett bredare begrepp än skelettmuskelmassa. Det inkluderar bland annat vatten, organ, blod och andra vävnader. Förändringar i vätskebalans kan därför bidra till att den fettfria massan ökar utan att muskulaturens kontraktila proteinmassa ökar i motsvarande grad.

Detta är särskilt relevant för tillväxthormonrelaterade behandlingar, eftersom vätskeretention är en känd effekt.

För tesamorelin saknas tillräckligt stora och välkontrollerade studier på friska, styrketränande personer för att kunna fastställa om behandlingen ger meningsfulla förbättringar av hypertrofi, maximal styrka eller prestationsförmåga.

Att behandlingen ökar GH och IGF-1 är alltså inte tillräckligt för att dra slutsatsen att den fungerar som ett effektivt muskelbyggande preparat.

För en frisk person som vill bygga muskler finns betydligt starkare evidens för progressiv styrketräning, tillräckligt proteinintag, god återhämtning och en lämplig energibalans.

Tesamorelin, återhämtning och anti-aging

Ett annat område där tesamorelin ibland uppmärksammas är återhämtning och så kallad anti-aging. Resonemanget bygger ofta på att tillväxthormon har betydelse för vävnadsomsättning och att GH-produktionen generellt minskar med stigande ålder.

Det är riktigt att både GH-frisättning och IGF-1-nivåer förändras under livet. Men en åldersrelaterad minskning av ett hormon innebär inte automatiskt att det är fördelaktigt att höja nivåerna med läkemedel.

Hormonella förändringar med åldern är komplexa och kan i vissa sammanhang representera normala fysiologiska anpassningar. Det finns heller ingen etablerad evidens för att behandling med tesamorelin förlänger livet eller bromsar biologiskt åldrande hos friska människor.

Påståenden om förbättrad sömn, snabbare återhämtning, föryngring av vävnader eller effektivare läkning efter träning behöver därför granskas kritiskt. Även om vissa effekter kan framstå som teoretiskt möjliga saknas övertygande kliniska studier som visar att tesamorelin ger dessa fördelar hos friska personer.

Det är särskilt viktigt att inte förväxla dokumenterade hormonella förändringar med kliniskt bevisade hälsovinster.

Hur snabbt fungerar tesamorelin?

Tesamorelin påverkar hormonfrisättningen relativt snabbt efter administrering, men det betyder inte att förändringar i kroppssammansättningen uppstår lika snabbt.

I de större kliniska studierna har effekten på visceralt fett framför allt utvärderats efter 26 veckor. Resultaten visar att en betydande del av den observerade förändringen kan utvecklas under de första sex månaderna.

Studier som har fortsatt upp till 52 veckor visar att minskningen av visceralt fett kan bibehållas under pågående behandling och i vissa fall bli något större med längre behandlingstid.

Det finns däremot inte tillräckligt med forskning för att ange en tillförlitlig tidslinje för fettminskning hos friska personer. En sådan tidslinje skulle dessutom påverkas av personens ursprungliga fettfördelning, hormonella förutsättningar och andra individuella faktorer.

En viktig observation från förlängningsstudierna är att effekten på det viscerala fettet till stor del försvinner när behandlingen avbryts. Personer som slutade med tesamorelin fick återigen en ökning av mängden visceralt fett.

Detta talar för att behandlingen inte åstadkommer någon permanent omprogrammering av kroppens fettmetabolism. Effekten är i stället beroende av att den hormonella stimuleringen upprätthålls.

Hur administreras tesamorelin?

I de kliniska studierna och inom den godkända amerikanska behandlingen administreras tesamorelin genom subkutana injektioner, vilket innebär att läkemedlet injiceras i underhudsfettet.

Studierna som låg till grund för det ursprungliga godkännandet använde daglig administrering. Även de senare amerikanska läkemedelsberedningarna är avsedda för daglig behandling.

Det finns dock olika beredningar av tesamorelin, bland annat Egrifta SV och Egrifta WR. Dessa skiljer sig när det gäller dosering, beredning och hantering och kan inte utan vidare ersätta varandra. Det är därför missvisande att ange en enda generell dos för alla produkter som innehåller tesamorelin.

Det är också viktigt att skilja mellan läkemedel som tillverkas under kontrollerade farmaceutiska förhållanden och produkter som säljs på internet som forskningspeptider. Att en produkt marknadsförs med namnet tesamorelin innebär inte att dess identitet, renhet, koncentration eller sterilitet är verifierad.

För injicerbara produkter är detta särskilt betydelsefullt eftersom brister i sterilitet eller tillverkning kan leda till infektioner och andra allvarliga komplikationer.

Det saknas dessutom vetenskapligt validerade doseringsscheman för tesamorelin som används för muskeluppbyggnad, generell fettförbränning eller anti-aging hos friska individer. Att kopiera doseringar från kliniska studier på personer med HIV är därför inte detsamma som att använda en vetenskapligt etablerad behandlingsmetod för dessa andra syften.

Vilka biverkningar kan tesamorelin orsaka?

Tesamorelin har undersökts i flera kliniska studier och biverkningsprofilen är relativt väl beskriven under de studerade behandlingstiderna. Det innebär dock inte att alla långsiktiga risker är kända.

Bland de vanligare rapporterade biverkningarna finns reaktioner vid injektionsstället, ledvärk, muskelvärk, svullnad och obehag i extremiteterna. Dessa effekter är till viss del relaterade till den ökade tillväxthormonaktiviteten.

Vätskeretention är en särskilt relevant biverkning. Tillväxthormon kan påverka kroppens salt- och vätskebalans, vilket kan leda till att vätska ansamlas i vävnaderna. Hos vissa personer kan detta bidra till ledsmärta, stelhet, svullnad eller symtom som påminner om karpaltunnelsyndrom.

Den potentiella påverkan på blodsockerregleringen är också viktig. GH-systemet kan minska insulinkänsligheten, och personer som får tesamorelin kan utveckla försämrad glukostolerans eller diabetes. Det är därför motiverat att följa blodsockervärden och HbA1c under medicinskt övervakad behandling.

En annan risk som uppmärksammas i läkemedlets produktinformation är förhöjda nivåer av IGF-1. Eftersom IGF-1 är en tillväxtfaktor finns teoretiska och biologiskt rimliga farhågor kring långvarigt förhöjda nivåer, särskilt när det gäller tillväxt av vissa tumörer.

Det innebär inte att man har visat att tesamorelin orsakar cancer hos människor. Däremot är konsekvenserna av långvarigt förhöjda IGF-1-nivåer under sådan behandling inte tillräckligt klarlagda. Aktiv cancersjukdom är därför en kontraindikation för de godkända amerikanska läkemedelsberedningarna.

Tesamorelin ska inte heller användas under graviditet eller av personer med vissa sjukdomar eller skador som påverkar hypotalamus och hypofysens funktion. Allvarliga överkänslighetsreaktioner har också rapporterats.

För personer med diabetes är ytterligare en aspekt att förhöjt IGF-1 kan motivera uppmärksamhet på utveckling eller försämring av diabetesretinopati, alltså förändringar i ögats näthinna.

Sammantaget visar detta att tesamorelin inte bör betraktas som ett vanligt kosttillskott eller som en riskfri metod för att optimera kroppssammansättningen. Substansen påverkar flera centrala hormonella system och kräver medicinsk bedömning när den används som behandling.

Tesamorelin jämfört med tillväxthormon, CJC-1295 och ipamorelin

Tesamorelin tillhör en grupp substanser som ofta diskuteras tillsammans med andra peptider som påverkar frisättningen av tillväxthormon. Det finns dock betydande skillnader mellan dessa ämnen, både när det gäller verkningsmekanismer och vetenskapligt underlag.

Tillfört tillväxthormon, exempelvis somatropin, fungerar genom att direkt öka mängden tillväxthormon i kroppen. Tesamorelin stimulerar i stället hypofysen att frisätta kroppseget GH genom GHRH-receptorn.

CJC-1295 är också en syntetisk substans som verkar via GHRH-systemet, men dess struktur och farmakologiska egenskaper skiljer sig från tesamorelin. CJC-1295 har dessutom förekommit i olika varianter, vilket gör att farmakokinetiken kan skilja sig väsentligt mellan produkter.

Ipamorelin fungerar genom en annan receptor, tillväxthormonsekretagogreceptorn, som också aktiveras av kroppens hormon ghrelin. Ipamorelin och tesamorelin kan alltså stimulera samma slutliga hormonella system men gör det genom olika receptorer.

På internet förekommer påståenden om att kombinationer av GHRH-analoger och ghrelinreceptoragonister skulle ge särskilt stora effekter på muskelmassa, fettförbränning och återhämtning. Vissa hormonella resonemang bakom sådana kombinationer är fysiologiskt begripliga, men det saknas tillräckligt starka kliniska studier för att fastställa deras säkerhet och långsiktiga nytta hos friska personer.

En viktig skillnad är att tesamorelin har genomgått stora placebokontrollerade läkemedelsstudier och har ett godkänt medicinskt användningsområde i USA. Det innebär att kunskapsunderlaget för just detta användningsområde är betydligt bättre än för många peptider som marknadsförs inom prestationsoptimering.

Det innebär däremot inte att tesamorelin har dokumenterade fördelar framför andra substanser när syftet är bodybuilding, återhämtning eller anti-aging.

Är tesamorelin godkänt i Sverige?

Tesamorelin är godkänt som läkemedel i USA för reduktion av överskott av bukfett hos vuxna personer med HIV-associerad lipodystrofi. Detta är ett avgränsat medicinskt användningsområde och godkännandet omfattar inte generell viktminskning eller behandling av friska personer som vill förbättra sin kroppssammansättning.

Inom EU ser situationen annorlunda ut. En ansökan om europeiskt marknadsgodkännande för Egrifta drogs tillbaka 2012 efter att den europeiska läkemedelsmyndighetens vetenskapliga kommitté hade uttryckt invändningar mot förhållandet mellan behandlingens nytta och risker.

Invändningarna gällde bland annat osäkerheten kring den kliniska betydelsen av minskningen av visceralt fett, förhöjda IGF-1-nivåer och avsaknaden av tillräckliga långsiktiga säkerhetsdata.

Tesamorelin har därmed inte något motsvarande EU-godkännande för detta användningsområde. Ett amerikanskt läkemedelsgodkännande innebär inte automatiskt att produkten är godkänd för marknadsföring eller försäljning som läkemedel i Sverige.

Det är också viktigt att känna till att tesamorelin finns uttryckligen upptaget på World Anti-Doping Agencys, WADA, lista över förbjudna substanser. Ämnet tillhör kategorin tillväxthormonfrisättande faktorer och är förbjudet inom dopingreglerad idrott både under och utanför tävling.

För tränare och idrottare innebär detta att användning av tesamorelin kan få konsekvenser långt utöver de medicinska riskerna.

Är tesamorelin bättre än kost och träning för att minska bukfett?

Det är lätt att fascineras av ett läkemedel som i kliniska studier kan minska mängden visceralt fett med omkring 15 procent. Men för en frisk person som vill förbättra sin kroppssammansättning behöver resultatet sättas i ett större sammanhang.

Både fysisk aktivitet och kostförändringar har dokumenterade effekter på visceralt fett. Regelbunden konditionsträning kan minska mängden fett inne i bukhålan, även när den totala viktnedgången är förhållandevis begränsad. Styrketräning kan dessutom bidra till att bevara eller bygga muskelmassa under en period av fettminskning.

När målet är att minska den totala fettmassan är ett måttligt och långsiktigt hållbart energiunderskott ofta en central del av strategin. Ett tillräckligt proteinintag och progressiv styrketräning kan samtidigt bidra till att begränsa förlusten av muskelmassa.

Det finns också betydligt mer kunskap om hur dessa åtgärder påverkar hälsa och fysisk funktion på längre sikt än det finns om tesamorelin hos friska personer.

Det betyder inte att livsstilsförändringar och medicinsk behandling alltid behöver stå i motsatsförhållande till varandra. För personer med vissa medicinska tillstånd kan läkemedelsbehandling vara motiverad, men valet av behandling måste då bygga på vilken sjukdom som behandlas och vilka hälsovinster som faktiskt har dokumenterats.

När det gäller tesamorelin finns i dagsläget inget starkt vetenskapligt stöd för att rekommendera substansen framför etablerade kost- och träningsåtgärder hos friska människor som vill minska bukfettet.

Kan man mäta effekten av tesamorelin med en vanlig kroppsfettvåg?

En praktisk fråga är hur man egentligen avgör om mängden visceralt fett har minskat. Många moderna personvågar och kroppssammansättningsmätare presenterar ett särskilt värde för visceralt fett, men dessa siffror är uppskattningar och inte direkta mätningar av fettvävnaden kring organen.

Bioelektrisk impedansanalys, BIA, bygger på elektriska egenskaper i kroppens vävnader och matematiska modeller som uppskattar kroppssammansättningen. Metoden kan vara användbar för att följa övergripande förändringar, men resultaten påverkas bland annat av vätskebalans och vilken modell som används.

Detta är särskilt relevant vid behandlingar som påverkar tillväxthormonsystemet, eftersom förändrad vätskebalans kan påverka kroppssammansättningsmätningar.

I de kliniska studierna på tesamorelin har forskarna använt betydligt mer precisa metoder för att bestämma mängden visceralt fett, framför allt datortomografi och magnetkameraundersökningar.

Midjemått kan vara ett enkelt och användbart mått på bukfettsrelaterad risk på gruppnivå, men det kan inte skilja mellan underhudsfett och visceralt fett. En minskning av midjeomfånget behöver därför inte innebära en lika stor relativ minskning av det viscerala fettet.

För att tolka vetenskapliga resultat korrekt är det viktigt att förstå hur kroppssammansättningen faktiskt har mätts. En procentuell förändring av visceralt fett på en datortomografi är inte direkt jämförbar med en förändring av ett uppskattat visceral-fettvärde på en vanlig personvåg.

Vad behöver vi fortfarande veta om tesamorelin?

Trots att tesamorelin är bättre studerat än många andra peptider återstår flera viktiga frågor. Den mest uppenbara är i vilken utsträckning resultaten från personer med HIV-associerad lipodystrofi kan överföras till andra grupper.

Vi vet att substansen kan minska visceralt fett i den patientgrupp som har studerats, men vi vet betydligt mindre om effekten hos friska personer med normalt fungerande tillväxthormonsystem. Vi vet inte heller om långvarig behandling av sådana personer skulle ge ett gynnsamt risk–nytta-förhållande.

En annan central fråga gäller långsiktig hälsa. Tesamorelin kan förbättra vissa mått på fettfördelning och metabolism, men det finns inte tillräcklig evidens för att avgöra om behandlingen minskar risken för hjärt-kärlsjukdom eller förlänger livet.

Vi behöver också bättre förstå konsekvenserna av långvarig hormonell stimulering, framför allt med avseende på glukosreglering, IGF-1 och eventuella andra långsiktiga komplikationer.

För idrottare och träningsintresserade är det särskilt relevant att det saknas övertygande forskning om effekter på styrka, muskelhypertrofi, prestationsförmåga och återhämtning.

Det är fullt möjligt att framtida forskning kommer att identifiera ytterligare medicinska användningsområden för tesamorelin. Men sådana framtida möjligheter får inte förväxlas med vetenskapligt dokumenterade behandlingseffekter i dag.

Sammanfattning – vad säger vetenskapen om tesamorelin?

Tesamorelin är en syntetisk GHRH-analog som stimulerar frisättningen av kroppens eget tillväxthormon och ökar nivåerna av IGF-1. Till skillnad från många peptider som marknadsförs inom träning och kroppssammansättning finns ett förhållandevis omfattande kliniskt forskningsunderlag för tesamorelin.

Den mest väldokumenterade effekten är minskningen av visceralt fett hos personer med HIV-associerad lipodystrofi. Kliniska studier har visat minskningar på omkring 15–20 procent under sex till tolv månaders behandling. Det finns även lovande forskning om minskad fettansamling i levern och förbättringar av vissa metabola markörer.

Samtidigt är tesamorelin inte ett etablerat läkemedel för generell viktnedgång och det saknas tillräcklig evidens för att rekommendera substansen för muskeluppbyggnad, återhämtning eller anti-aging hos friska människor. Behandlingen kan dessutom orsaka biverkningar, bland annat vätskeretention, ledsmärta, förhöjt blodsocker och ökade IGF-1-nivåer.

För den som arbetar med träning och hälsa är tesamorelin ett intressant exempel på hur hormonsystemet påverkar kroppens fettfördelning. Men det illustrerar också en viktig princip inom evidensbaserad hälsa: en mätbar fysiologisk effekt innebär inte automatiskt en bevisad långsiktig hälsovinst.

Den viktigaste slutsatsen är därför att tesamorelin har en dokumenterad medicinsk effekt inom ett specifikt användningsområde, medan många av de påståenden som förekommer inom träningsvärlden fortfarande saknar tillräckligt vetenskapligt stöd.

Vill du lära dig mer om träningsfysiologi, hormoner och kroppssammansättning?

Som personlig tränare är det viktigt att kunna skilja mellan dokumenterade fysiologiska effekter, vetenskapliga hypoteser och marknadsföringspåståenden. Hos IntensivePT får du en bred utbildning inom bland annat anatomi, fysiologi, träningslära, kost och hälsa. Vill du fördjupa dina kunskaper eller utbilda dig till personlig tränare och kostrådgivare? Läs mer om vår PT-utbildning på www.intensivept.se.