Att vara egenföretagare som PT

Jag började min PT-karriär redan som 19-åring. Jag hade gått arbetslös i lite mer än ett halvår efter studenten, och det första jobb som dök upp var en anställning på en gymkedja i Stockholm (jag själv är från Örebro). Överlycklig över att ha hittat ett jobb tog jag mitt pick och pack och flydde till storstan och såg enormt mycket fram emot att börja jobba, för jobbar man som anställd får man ju in klienter i princip automatiskt, eller?

Riktigt så var det ju inte, såklart. Jag fick mycket bra stöd och lärdom av kollegorna till en början, men det gick snabbt över i ett väldigt starkt säljfokus. Där jag jobbade var det av större vikt att sälja för en hög summa varje dag, vecka och månad, än vad det var att generera bra resultat med de klienter man hade. Jag är absolut ingen säljmänniska, långt ifrån, och jag blev snabbt obekväm med att behöva sitta och ringa runt till medlemmar, bjuda på gratispass och att försöka sälja på dem PT-timmar jag innerst inne visste att de inte ville köpa eller inte behövde. Men både jag och gymkedjan behövde pengar.

Efter knappt ett år hade jag fått otrolig avsmak på PT-yrket, och valde att flytta hem till Örebro igen och sa att ”jag ska ALDRIG mer jobba som PT!”.

Men efter ytterligare ett år började jag längta efter att jobba med träning igen, så jag bestämde mig för att starta upp ett egen företag, och fick även möjligheten att hyra in mig på det gym jag tränar på. Skillnaderna mellan att vara anställd och egenföretagare blev otroligt tydliga ganska snabbt.

Jag ägnade faktiskt inte många minuter till varken marknadsföring eller sälj, jag började kort och gott med att publicera på sociala medier att jag tar emot PT-klienter och onlineklienter, och när de väl började trilla in var min första taktik att göra ett så bra jobb med dessa klienter jag bara kan, så att ryktet skulle börja spridas. Och visst gjorde det det! Det är en taktik jag håller mig till än idag, 3,5 år senare, och som fortfarande funkar. Jag må kanske vara lite väl tillgänglig och närvarande hos mina klienter, men det uppskattas och ger mig ett positivt rykte, den absolut bästa marknadsföringen man kan få!

Så till den ekonomiska biten…. Som anställd PT fick jag ut ungefär en femtedel av det klienterna betalade per pass, och när jag jobbat ett visst antal PT-timmar höjdes sedan min lön. Det var alltså inte kompetensbaserat utan helt beroende på antal jobbade timmar. Det ska tilläggas att jag såklart skattade fullt på detta också, så det blev egentligen inte många kronor kvar. Fördelen jag kan se som anställd är att man slipper tänka på saker som moms, skatt, bokföring och allt som handlar om att redovisa. Som egenföretagare sköter man det själv, om man inte väljer att ta hjälp av en revisor, men i och med att jag inte har så mycket utgifter eller annat som behövs redovisas så sköter jag det själv. Även om skatt, moms och hyra på gymmet drar av ganska mycket från det jag kostar per PT-timme, så blir det bra mycket mer pengar kvar i plånboken.

Det jag också insett efter några år som egenföretagare, är att det är fruktansvärt svårt att uppskatta sin årliga inkomst, vilket ofta har resulterat i en rätt ordentlig restskatt. Även momsen är lätt att glömma bort, i synnerhet om man redovisar en gång per år. Det kan även tillkomma utgifter som fakturaprogram, bokningssystem och material för att kunna dokumentera, som man i och för sig kan dra av på företaget men det är fortfarande en kostnad. Det har alltså blivit en del utgifter jag inte hade helt med i beräkningarna från början, men med tiden lär man sig allt mer vad man har för utgifter och hur skatt och moms ska dra av och redovisas. Om man inte redan är väldigt insatt i den ekonomiska biten såklart, det var inte jag när jag startade företaget som 21-åring!

Ytterligare en fördel med egenföretagande är att, om du även jobbar med onlinecoaching, har möjlighet att styra dina tider och vara otroligt flexibel i ditt arbete. Har man enbart PT-klienter på golvet är det såklart lite svårare, man bör anpassa sig till när klienterna kan och vill träna, men också där kan man sätta begränsningar. Jag jobbar exempelvis bara mellan 07-20 på vardagar, och inga helger. Jag försöker planera in klienterna så jag aldrig får ett för stort glapp mellan dem och riskerar dötid. Onlinecoachingen är otroligt flexibel, det går att jobba i princip var som helst och när som helst, bara man har tillgång till dator eller telefon. Tack vare det har jag många gånger kunnat åka på semester och tagit jobbet med mig, och på så vis inte behövt ta ledigt överhuvudtaget, mer än från PT-klienterna på golvet då.

Som anställd upplevde i alla fall jag inte riktigt samma frihet. Självklart kan man fortfarande styra sina egna tider litegrann, men eftersom det var svårt att få in tillräckligt med klienter för att generera en hel arbetsvecka, var det också svårt att få till bra arbetstider. I vissa fall kunde jag ha en klient kl 7 på morgonen och nästa kl 17 på eftermiddagen, utan möjlighet att jobba online däremellan. Det fanns inte heller samma utrymme för att kunna ta ledigt utan att ta ut semesterdagar. Som den resetokiga person jag är, är det en enorm tillgång att kunna jobba på resande fot som egenföretagare!

Som ni säkert redan listat ut föredrar jag att vara egen framför att vara anställd. Den största anledningen till det är att jag har ingen stor yttre press på mig, ingen som förväntar sig att jag ska generera enorma säljsiffror varje dag. Det ger mig en otrolig flexibilitet som jag trivs väldigt bra med, och jag jobbar så mycket som jag själv känner att kropp och knopp (och plånbok) klarar av. I vissa perioder mer, i andra perioder mindre. Det jag kan sakna från min tid som anställd är kollegor, som egen blir det lätt att man blir lite ensam om dagarna, bortsett från klienterna då. Båda yrkesformerna har sina för- och nackdelar, och det är nog en personlig preferens var man kommer trivas bäst!